Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20 fritz réuter.
hjälpa, att hans höghet icke vill släppa honom ifrån
löparetjänsten. Hvarje minut, som han är ledig, sitter han i
verkstaden där hemma och arbetar för far och oss, och
far säger, att han bär sig så bra ät, att man när som helst
kan anse honom för utlärd tunnbindaregesäll.»
»Måtte blixten slå ned i benen på hans höghet, om
han icke vill låta er komma tillsammans.»
»Det kan du säga,» anmärkte Stina sorgset, »men
Halsband säger, att det blifvit ännu värre än förut med hans
höghet, ty aUtsedan han i Dresden sprang förbi den bäste
af de sachsiska löparna, vill hans höghet på intet villkor bli
af med honom.»
»Då skulle jag önska, att blixten sloge ned äfven i
hans benl Hvad skall han springa för? Kan han inte gå
sakta som andra människor?»
»Men, Dorothea, det är ju hans yrke.»
»Jo, det är just ett vackert yrke! På det blir man ej
fet, hvarken han eller vi andra. Du sitter emellertid där
och förspiller dina ungdomsår, och brödet, som du betalar
med din hälsa, kan med skäl kallas hungersbröd.»
»Ack, Dorothea, det har likväl nu blifvit bättre. Du
har med din lön betalt hyran för far till hösten. Under
de sista veckorna före jul har jag haft god förtjänst, och
om Halsband får ledigt till våren under någon längre tid,
så skall du få se att det åter skall komma att förtjänas på
verkstaden.» -
»Lita inte på det, han är en munter flyttfågel, och när
han vet, alt han kan få sig en svängom, så försvinner han
och bryr sig föga om spånknif och hyfvelbänk. De benen,
de benen!»
»Ja,» inföll Stina sorgset, »dansen! —Men,» tillade hon
mildt, »han dansar också utmärkt, och det tillhör äfven hans
yrke, han måste ju. Och du må tro mig eller ej, men om
jag bara ville, så skulle han alltid taga mig med sig. En
gång gjorde han det, du minns väl ? —Annandag pingst för
fem år sedan — och hvad man då såg på oss, Dorothea!
Inte på mig, ty jag kunde ju inte alls dansa ordentligt, nej,
på honom, då han sväfvade framåt, som om han hade vingar
istället för fötter. Han dansade med mig hela kvällen.»
»Åja, jag minns det mycket väl,» sade Dorothea, »och
ifrån den kvällen började ditt elände.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
