Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mamsellen också haft tio gula kappor till, den ena ofvanpå den
andra. Ute i förstugan kunde hon omöjligen affärda sin gäst,
hennes eget rum var ännu icke eldadt, ty hon var mycket
sparsam med veden, hon lät därför sin hasselvärja falla, drog
händerna tillbaka från förklädet, tog emot tallriken med den
ena handen, öppnade med den andra dörren till konrektorns
rum och bad den gula människan stiga dit in.
Hon var ännu alltjämt ond, men plötsligen sköt en stråle
af stolthet genom hennes hjärta, då hon blef varse, att det
utländska fruntimret med riktig bäfvan steg öfver tröskeln
till konrektorns studerkammare. Och så var det i själfva
verket äfven. Den stackars gula människan hade tänkt sig,
att det skulle gå helt lätt att skänka konrektorn en liten
kaka till festen; men då hon nu trädde in i dennes
allra-heligaste studerkammare, då erfor hon samma känsla som
en ung student, då han helt nybakad kommer för första
gången in i en grundlärd professors auditorium, där man
får lärdomen i sig liksom med sked, där den föses ut genom
dörren med skoflar, och där luften fått en alldeles egen
lukt af den stora massan aflagrad lärdom.
Dorotea ställde tallriken på bordet, sköt konrektorns
länstol åt sidan, ställde fram en annan stol, som var god
nog för den besökande, och sade: »Sitt ned! Han är inte
hemma, han är i kyrkan.»
Men gästen stod alldeles häpen framför konrektorns
bokhylla och besåg ryggarna på en femtio smycken gamla
stofiler i svinläderspärmar. »Och allt detta *^har han läst
igenom?» utbrast mamsellen.
Återigen sköt en stor stråle af stolthet genom Doroteas
hjärta. För henne var luften icke för kvaf, hon var van
därvid.
»Läst igenom?» sade hon och skrattade, liksom då man
skrattar åt ett barn. »Läst igenom? Nejl Säg studerat
igenom I Se häri» därmed tog hon fram en gammal lunta,
»det är Kirschii, den ligger vanligen framme, ty den
be-höfva vi alltid, när vi ha de unga herrarna i privatlektioner.
Dessa sex tar han alltid omväxlande med sig i skolan, där
han undervisar efter dem. Somliga hinna till denna. Jag
skulle tro, att den är detsamma som katekesen för oss, men
några komma också in i denna,» därmed tog hon fram ett
mycket slitet exemplar af Homeros, »den skall väl motsvara
vår bibel, ty konrektorn läser i den hvarje afton, ibland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
