Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mans tiöghet. 61
»Nå, ändiligen ä’ ni då här! — Se så, Stina, se så, Dorotea,
kom nu; men först måste ni dricka ett glas punsch!»
»Men, herre Gud då. Halsband...» sade Dorotea.
Men han var redan borta vid ståndet: »Kalle! Tre
glas punsch, Kalle!» — Och de båda fruntimren kommo
trippande och halkade då och då till litet, och när de kommo
till ståndet, räckte Halsband dem hvar sitt glas varm punsch,
och då Dorotea tog första klunken, såg hon sig om efter,
hvad människorna skulle ha att säga om, att hon gaf sig
till att rumla; och då hon tog den andra klunken, tänkte
hon på, hvad konrektorn skulle säga, om han såg henne,
och när hon druckit ur glaset, var hon till sinnes, som om
hon vore i full fart med att förstöra sin gamle fars
egendom, och det svartnade alldeles för hennes ögon, och det
föreföll henne som om solen gick alldeles på sned.
Just i detsamma kom en ung herre körande med en
ung dam i en släde, och då den unga damen ville stiga
ur, tog den unge herrn ut sin slädskatt och kysste henne
midt på munnen.
Halsband höll också sin släde färdig: »Se så, Stina, nu . . .»
»Väntal» inföll Dorotea och visade på damen. »Det
skall väl gå till på alldeles samma sätt? Min syster Stina
får inte låta kyssa sig af er här på öppna sjön, då vill jag
hellre...», och därmed satte hon sig utan vidare i släden.
Hvad skulle den stackars karlen nu göra? Han måste
- fan anfäkta! — köra omkring med Dorotea, och Stina
trippade, ofta halkande, efter dem. Dorotea erfor den
angenäma känslan af, att hon gjort en god och riktig handling,
men de båda andra voro till sinnes, som om det regnat
ned i soppan för dem. Solen var stadd i nedgående.
Halsband vände därför om och aflämnade Dorotea åter till Stina.
»Se så,» sade Dorotea, »solen går ned, nu är del bäst,
att vi också gå hem.»
»Nej,» anmärkte Halsband, »det var inte meningen.
Först min slädskatt.»
Därmed tog han Dorotea om hufvudet och kysste henne
hjärtligt.
»Och nu,» sade han, »hvad som är rätt för den ena
systern, måste också vara det för den andra.»
»Det blir för sent!» sade Dorotea.
»Dorotea,» inföll Stina och såg sin syster så bedjande
i ögonen, »han har ju enkom kommit hit från Neu-Strelitz,
för att köra mig på släde.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
