Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjette kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
® hans höghet. 67
Konrektorn salt i sin studerkammare dagen före skolans
öppnande, Dorotea sysslade i förstugan, då dörren gick upp
och mamsell Soltmann trädde in, hälsade afmätt på Dorotea,
gick direkt lill konrektorns dörr och klappade på.
»Stig in!» ljöd det, och fruntimret gick verkligen dit in.
»I sanning 1» sade Dorotea för sig själf, »hon vågar
göra det. Det finnes då ingen skam till. Hvad vill hon
honom?» — Och nu kom en stark nyfikenhet öfver henne,
hon skulle velat gifva halfva sitt lif, om hon hade vetat,
hvad som tilldrog sig därinne. Hon hade redan tagit tre
steg mot dörren, då hon hejdade sig: »Hvad? Jag skulle
lyssna? Lyssna på min husbonde? Nej!» utbrast hon och
skyndade genom gårdsdörren ut på gården. Här stod hon
och frös. »Det är då alldeles inte nödvändigt,» sade hon
och gick åter tillbaka in i förstugan. — »Här stod jag, då
hon kom, här kan jag åter ställa mig, och om jag också
här skulle höra ett och annat ord, så gör jag mig intet
samvete däröfver.»
Man hörde intet, och det dröjde icke länge, innan
mamsellen kom ut igen. Konrektorn följde henne till
för-stugudörren och sade: »Således i eftermiddag vid tretiden.
— Dorotea,» tillade han, i det han vände tillbaka till sitt
rum, »medan jag kommer ihåg det — du får koka litet
kaffe i eftermiddag, jag får besök.» — Därmed gick han in
till sig.
»Jaså!» sade Dorotea. »Han får besök I Först går
han och promenerar med henne på vallen — och så är
man knappast kommen ur sängen, förrän hon kommer
drif-vande hit, och om eftermiddagen kommer hon på kaffe!
Nå, nu vet ingen hur det slutar, snart får jag väl göra i
ordning en säng åt henne med.»
Klockan tre på eftermiddagen kom mamsell Soltmann
mycket riktigt tågande och medförde äfven en yngling om
femton år. Han bar en jacka, snarlik en jaktrock, och hade
en lång svanhals, fast den var gulaktig, samt stora grofva
händer, hvilka dinglade långt ut genom ärmarna och för
ögonblicket icke visste, om de skulle där ha sin
ständig-varande uppehållelseort. De förutspådde dock, att ynglingen
skulle bli en mycket grof karl, det vill säga — förstå mig
rätt! — om det, som gäller för hundarna, äfven gäller för
ynglingarna; ty min vän urmakaren Zachaeus säger: »Ser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
