Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjette kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74 filft;^ reuter.
Dä klockan slagit tolf, tog konrektorn sina tröstare för
hufvadet, böckerna, under den ena armen, och sin tröstare
för sittningen, kudden, under den andra samt begaf sig
hemåt. Då han skulle öppna förstugudörren, ville det icke
lyckas, därför att han bar under hvardera armen. Slutligen
gledo böckerna ifrån honom och föllo i snön. Han kastade
nu mycket förargad kudden in i förstugan, samlade åter ihop
sina böcker, slog häftigt igen gatudörren och bullrade äfven
något med dörren till sitt eget rum.
Dorotea Holz var på morgonen den lyckligaste
människan i hela Neu-Brandenburg, och i hennes lycka spelade
hararna från den Neu-Brandenburgska marken första stämman.
Hararna hade nämligen på grund af den höga snön ätit upp
all den gröna kålen i trädgårdarna, så att ingen
brandenburgare kunde i år få någon grönkål. Endast Dorotea Holz
hade af försiktighet planterat en liten fläck kål i trädgården
intill huset, och dit vågade sig icke hararna. Det var
visserligen en liten portion, men det var ändå en portion,
och därtill konrektorns älsklingsrätt. Denna ville hon idag
spendera, ty hennes hjärta svallade öfver af glädje. Den
gula mamsellen hade dagen förut förargat honom, och hon
hade kommit på spänd fot med honom, hon själf däremot
hade stoppat ett mjukt underlag för hans hårda skoltimmar,
och nu satt han där borta både varmt och mjukt. Framför
henne i spisen puttrade kålen så behagligt, utan att göra
det ringaste försök att bli vidbränd, och den stekta potatisen
fräste i stekpannan, och lungkorfven samt det rökta
oxköttet kokade så förståndigt, som om de i åratal inöfvats
däri.
Nu slog klockan tolf. Allt var i ordning I Maten
måste vara på bordet, ty konrektorn var mycket nogräknad
om klockslaget. Nu slogo dörrarna igen — det var draget;
och Dorotea kom, iklädd ett hvitt förkläde och en hvit
mössa, med sina rätter ut i förstugan. Där låg hennes
kudde i den afstampade snön! Ett mindre kraftigt
fruntimmer hade här tappat maten, men hon lugnade sig. Hon
skulle möjligen ha slagit ihop händerna, om hon ickt måst
taga vara på kålen och korfven. Hon sade nu blott för
sig själf: »Jaså, det är tacken!» Hon bar in maten och
ställde den på bordet och satte sig att oafvändt se på sin
tomma tallrik.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
