Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
SJUNDE KAPITLET.
Huru skalden Kägebein kastar en slängkyss efter mamsell Soltmann,
och huru konrektorn dammar och gör rent i sin egen hjärna — Huru
hans höghet kommer samtidigt med svalorna till Neu-Brandenburg.
— Huru Wilhelm Halsband vill gripa en annan och själf
blir gripen. — Om den kloke Hans och den dumme Hans — Huru
tvenne monarker promenera på torget i Neu-Brandenburg och
förklara hvarandra krig. — Hvem vinner väl? — Halsband och
Dorotea Holz skola kastas i ett afskyvärdt, mörkt hål. — Rand slår
sönder potpurrikrukan, — Hans höghet håller sin lever, men får
inga skorpor och nervus rerum gerendarum, blir slagen itu för
honom.
Så gick tiden. Is och snö hade emellertid äfven gått
bort. På fastlagsmåndagen hade de kära barnen i Neu-Brandenburg
före daggryningen sprungit omkring på gatorna, lupit
in i husen och jagat hedersamma borgare och dygdesamma
husfruar upp ur sängarna. Konrektorn hade äfven måst
med hetvägg friköpa sig från de granna fastlagsrisen, med
hvilka ett helt band af små raska kvintaner och kvartaner
ville jaga lopporna bort ifrån ryggen. Dorotea Holz hade
velat uppresa sig mot denna vilda jakt, men hade själf i
mörkret fått sig ett par rapp ute i förstugan och hade icke
kunnat hindra bandet från att bryta sig in i konrektorns
sängkammare.
Nu satt konrektorn vid middagsmåltiden och höll
hufvudet lutadt i handen, och de härliga bullarna lågo
framför honom med smör och socker och kanel i den söta
mjölken, och han suckade: »Det har varit en ledsam
morgon för mig, Dorotea.»
»Ja, herre,» genmälte Dorotea, »men jag kunde icke
tro, att pojkarna skulle vara nog oblyga att förgripa sig på
er. Mig ha de också förärat ett par vackra strimmor öfver
de bara armarna.»
»Å, jag menar inte det. Pojkar äro pojkar, och de
vilja ha litet roligt; men när gamla människor bli som
pojkar, då är det illa. Tänk dig, Kunst har verkligen stämt
mig, och jag skall nu infinna mig i Neu-Strelitz, för att där
svara i saken.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
