Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I02 fritz reuteK. «
Städade hjärtkammare blef ett smutsigt och smörjigt hål,
som våren och Dorotea förgäfves sökte att få renfejadt.
Med våren och det första åskvädret och de första
svalorna drog äfven hans höghet in i Neu-Brandenburg. Små
flickor i hvita klädningar med rosenkransar och dikter voro
på den tiden ännu icke på modet i Mecklenburg, men på
annat småfolk var det stark tillgång, och det skall redan
under högst salig Nikolai tid ha varit på modet: de små
gatpojkarna; dessa sprungo nu med de båda löparna
framför hans höghets och prinsessan Kristels vagn och trafvade
i kapp med Jockum Bönhas’ spattige brunte och uppstämde
lefverop för de tre lakejerna, som hängde bakpå vagnen.
Och skomakarefruarna och bagarfruarna och
toffelmakare-fruarna och de andra fruarna löste upp sina blårutiga
förkläden, viftade med dem ut genom fönstren och ropade:
»Välkommen, ers höghet 1» och »God dag, ers höghet!»
Och när så vagnarna med hoffolket kommo, sade de litet
föraktligt: »Nå, dem bryr man sig inte om, det är bara
de andra.»
Så höll då hans höghet med sin syster Kristel sitt
intåg i staden tre dagar före Kristi himmelsfärdsdag samt
be-gaf sig helt lycklig och belåten till sitt slott, medan himlen
hvälfde sig så klar och ren och inga åskmoln syntes till.
Prinsessan Kristel flyttade in hos handlanden Butterman.
, Omkring klockan sju på Kristi himmelsfärdsdags morgon
stodo tre personer utanför den gamle tunnbindaren Holz’
boning. Den ena var Stina, den andra Dorotea med en
skål i handen och den tredje var löparen Halsband.
»Nej,» sade denne senare, »i dag kan jag icke komma,
vi ha ännu för mycket att styra och ställa med hos oss, för
att vi skola kunna] komma i ro, och så måste jag äfven
öfva mig litet i att springa.»
»Hvad?» frågade Dorotea skarpt. »Kan ni inte det
ämm? Jag tycker, att ni hädanefter kunde låta bli det där
rännandet.»
»Dorotea, det förstår ni icke. Ser ni, Fleischfrater
löper nästan lika fort som jag, och han har lagt sig mycken
vinn om saken under sista tiden. Nej, så länge jag måste
behålla den fördömda befattningen, vill jag också vara den
förste. Om vintern sitter man och blir styf i benen, och
om våren är det fuktigt; men nu är det torrt, och därför
måste man nu göra benen smidiga.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
