Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
® hans höghet. 95
gagna sitt förnuft. Men det var sant, jag skulle också
begagna mitt och hämta abborrar på torget. God morgon 1»
Då Halsband gick ut genom treptowska porten, tog
han af hatten och drog af sig sin rock, för att bli lättare,
och han lämnade båda delarna kvar i portskrifvarens stuga,
och när han var utanför porten, satte han sig i sakta lunk
och trafvade snart mellan trädgårdarna mot Broda amt.
På grund af att det var helgdag, syntes i
trädgårdarna och på fälten ingen människa till, som han kunde
fråga efter den unge karlen, han fortsatte därför med sitt
språng och kom i allt starkare fart. Vädret var så vackert
och det var ännu icke för varmt så här i morgonstunden.
Det kostade honom icke någon möda att springa, eftersom
han var van därvid. Och då han kom fram till Hans
Wendhals’ trädesfält, sprang han några slag fram och
tillbaka. Lefnadslusten bröt fram hos honom, liksom hos oss
vid unga år, då vi i godt väder och med rask gång anträdde
en fotvandring, ty hos en verklig löpare är springandet
detsamma som en rask gång hos andra. Han glömde därför
också i sin fröjd bort skomakaren Grabows son samt de fem
thalerna; han bara sprang, för att få springa.
Kronoarrendatorn, herr Hans Wendhals, red först till
en handlande, där han betaide en räkning, ty det var hans
starka sida att betala räkningar, och då han i fiskvagnen
fick syn på en stor, lefvande ål, köpte han den och stoppade
den i fickan, ty han var en bland de riktigt praktiska af den
tidens landtmän och hade stora fickor, hvilket äfven var
rätt gjordt af honom, ty ingen kan veta, hvad de en gång
kunna tjäna till.
Denna gång voro de af stor nytta för ålen, ty han
kunde bekvämt krypa ut ur dem. Ett par gånger var han
också på god väg att bege sig sin kos; men Hans fick
alltid i rätt tid tag i honom, ehuru han nu måste under
hela vägen hålla för fickan och därför endast kunde rida i
sakta mak. Han hade härvid alldeles glömt bort
skomakaresonen och de fem thalerna; men när han fick se Halsband
springa omkring på trädesfältet, slog den tanken honom
som en blixt, att detta var den förryckte. Han gick nu
löst med armar och ben på det gamla öket, för att få det
i språng, ty han ville ha tag i folk, som skulle hjälpa honom
att gripa den galne, och därför glömde han nu ålen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
