Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hans höghet." i i I
Äfven Dorotea gjorde sig förebråelser. Men de voro
likväl möjliga att bära, ty den stolta känslan af, att hon på
Öppna torget trotsat hans höghet och att hon med råd och
dåd bistått sin syster och Halsband, tränpe sig fram-, men
när hon mot aftonen äfven måste meddela sin stackars
syster, som satt så sorgsen, att Halsband verkligen blifvit på
hans höghets befallning kastad i fängelse, därför att hanvisat
brist på vördnad, och när hon förgäfves funderade på, hvar
hon skulle finna hjälp, då uppstod hos henne den
obehagliga tanken, att hon genom sin lust till de utlofvade fem
thalerna varit skulden till alltsammans.
Stina låg hela natten i sin säng, utan att få en blund
i sina ögon, och tänkte på, hur hennes Wilhelm nu helt
säkert låg i häktet utan ro; och Dorotea låg äfven vaken
och funderade på, hur hon åter skulle kunna få löparen
på benen, ty denne skulle sitta på vatten och bröd i åtta
dagar, »för att bli ännu mera lättfotad», såsom Rand
hånfullt sade, då han meddelade honom hans dom.
Fem timmar förr än hans höghet morgonen därpå höll
sin levé, hade de båda systrarna äfven sin levé; Stina
åtminstone steg upp med tungt hjärta. Ack, huru gladt
hade hon icke annars brukat gå till sitt arbete, huru kvickt
hade hon icke stuckit tråden på nålen, huru snabbt hade
icke styngen flugit efter hvarandra i det hvita linnet, som
om de vore de lätta stegen af en glad vandringsman, och
huru gärna hade hon icke kastat en blick ut genom fönstret,
medan hon drog tråden genom vaxet, och fröjdats öfver
morgonsolen, som sken för världen, om också hennes
kammare var mörk I Och när så de små fåglarna i den
gamla linden midtemot uppstämde sin morgonhymn för
att hälsa den nyfödda dagen, då hade äfven hon brukat
uppstämma sin morgonsång, men sakta, helt sakta, så att
hon icke skulle störa sin ännu slumrande käre faders ro.
Så hade det brukat vara alla morgnar, och om hennes
hjärta då och då på aftonen varit något tungt af sorg och
längtan, så hade under den tysta, mörka natten den ängel
sväfvat fram till hennes säng, som bringar budskap från
Gud till trötta händer och goda hjärtan, och han hade sakta
tryckt igen hennes ögon och i hennes hjärta ingjutit nytt
hopp, hvilket om morgonen lyste fram ur de klara ögonen.
Men denna natt hade ängeln ej kommit och tilltryckt
hennes ögon; de voro matta och dunkla af vaka och tårar^ de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
