Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hans höghét. t
hofrådet Altmann, hvilken ju nu vill taga sig den fjärde
hustrun — ack, du min Gud!»
»Ers höghet,» sade konrektorn lugnt och steg upp, »jag
vördar er som min landsherre; men det kan vara er
likgiltigt, om jag vill gifta mig eller inte, i den saken tillåter
jag ingen inblanda sig. Och om ni för den skull vill
förbjuda mig tillträde till hofvet, så kan ni ju göra det, det
står i er makt; men jag kan också gå, det står i min makt,
ty jag är utnämnd af magistraten i Neu-Brandenburg. Jag
rekommenderar mig hos eders nåde.»
»Ack, du min Gud I — Men stanna då här, jag har
ju min tröst i honom. — Ack, du min Gud!»
Här stack Rand hufvudet in genom dörren:
»Ers höghet, det artar sig mycket illa, åskvädret kan
icke komma öfver sjön, och fru Schult säger. . »
»Fårhufvud, jag vill inte veta hvad den frun behagar
säga. Stäng till dörren, regla till utanför, så att han ej kan
komma ut.»
»Ers höghet,» sade konrektorn och tog af sin
trollkarlsmundering samt iklädde sig sin ärliga rock, »ni kan med
våld hålla mig kvar. — Det var en svår knall.»
»Ack, min Gud! ja, det var det. Men så kom
då hit.»
»Nej, ers höghet, jag befinner mig här lika mycket i
Guds hand som där, och hvad vi människor hitta på, det
är alltsammans blott dumheter inför Gud.»
»Ar han då alldeles inte rädd?»
»Nej, ers höghet, icke för blixten,» sade den tvärsäkre
karlen och såg den regerande herren lugnt i ansiktet, »för
Gud som min domare fruktar jag, ty jag vet att jag endast
skall stå som en stackare inför honom; men för Gud såsom
min fader fruktar jag icke, ty han vet hvad som är godt
för mig, och om han vill kalla mig till sig genom ett
åskslag utan någon sjukdom, så vet jag, att han beslutat det
i sin nåd, och jag tackar honom därför.»
»Ja, men att dö, dö!»
»Ja, ers höghet, det kan nu en gång för alla icke
vara annorlunda! Dö måste vi ju alla, och jag kan mycket
väl tänka mig, att det skall vara svårt för mången att skiljas
hädan, när hustru och barn, som han har så kära, stå
omkring hans dödsbädd; men för ett par sådana gamla
enstöringar som vi båda bör det gå lättare.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
