Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174 FRiT2 REtfTÉR.
skickade ett varmt regn och ett klart solsken, hvarför skulle
icke då också en gammal äng kunna börja att blomma?
Han glömde sin pipa, han satte sig ej i länstolen, han
började att gå fram och tillbaka i rummet. Men hvad
Dorotea sett förändrad ut, då hon gick ut I Hon hade gått så
allvarligt, tyst och sakta, liksom hennes tal äfven varit,
hon hade med sådan blidhet sagt: »min Mre herre, jag äger
ingenting annat än mitt hederliga namn»; men var då han,
konrektor ^pinus, en förförare? Och hvad hade han då gjort?
Han hade gifvit henne en kyss. Ja, det var ett dumt streck,
ett riktigt pojkstreck 1 Hvad rätt hade han att kyssa? Han
hade nu redan kysst henne två gånger, och sista gången
på munnen; detta dumma kyssande kunde åsamka honom
obehag. Huru kom han till att kyssa? Ja, det var då
sant, att han redan ofta tänkt på giftermål; men han hade
tänkt sig det helt annorlunda — och alls icke med kyssar
— han hade tänkt sig det som ett bolag med ömsesidig
hjälp och stor högaktning, i hvilket »vår ^Epinus» skulle
ombesörja de yttre föremålen i skolan och »hans kompanjon»
köket. Men huru skulle det väl gå med den stora
högaktningen för Dorotea, om han redan nu började kyssa
henne ? Skulle han väl ... ? Å bevars, huru skulle väl det
vara möjligt! Ja, skulle han möjligen kunna förälska sig?
Hvad? I hans ställning och vid hans år och därtill i sin
hushållerska? Det var en fördömd belägenhet, och han
hade ingen som han kunde rådgöra med, ty den ende, som
kunde gifva och alhid hade gifvit honom goda råd, var
hans Dorotea — och det gick likväl icke an att vända sig
till henne.
Nu ringde klockorna samman, och han måste till kyrkan
för att sjunga och spela; men när han satt vid sin orgel,
såg han alltjämt framför sig de svarta manchesterbyxorna
från i morgse och tillika Dorotea, så som hon på
eftermiddagen gått ut genom hans dörr, och det han spelade och
sjöng, var just icke heller bland det bästa.
Dorotea satt härunder i sin kammare, och hennes själ
var upptagen med att binda på sig de vackra, hvita
änglavingarna och ville flyga bort öfver tid och rum till ett
härligt land, hvilket låg i framtiden, där jorden var grönare
och himlen var blåare och där solen lyste klarare. Nå,
hon flög också riktigt sin väg och hade äfven redan kommit
ett godt stycke mot höjden; men man skall ej ropa: »här
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
