Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
men du ... du är ju redan kommen till mogna år, och
han är väl redan ur dem. Du skall vara ben af hans ben
och kött af hans kött; ja, det tror jag, om han vore
bagaregesäll, som Kristian, då ginge det väl an, men nu — herr
konrektorn och Dorotea Holz — nej! — människa, tänk
på ändan! — Gifta sig med dig, det gör han inte och det
kan han icke heller; det behöfs ju icke heller, ty ni ä’ ju
nu åter tillsamman, och det gläder mig, ty jag är egentliga
orsaken därtill, och då Kristian sa’, att jag skulle låta bli,
därför att jag blott skulle prata er isär, så sa’ jag: nej,
Kristian, jag pratar dem tillsamman. Nå, har jag inte gjort
det kanske? Men slå det andra ur hågen. Nå, adjö nu!
— Det går sannerligen inte — det är för stor skillnad
emellan er, Dorotea — Ja, adjö!»
Hon gick, och hon var en tung black, och Dorotea
föll från sin ljusa himmel tillbaka ned på den hårda jorden,
och det gjorde ondt i hennes hjärta.
Men det finnes hjärtan af många slag. Några äro hårda
som marmor; när vår Herre låter dem falla ifrån deras
himmel, så springa de sönder, eller ock borra de sig djupt
ned i jordens smuts. Andra äro mjuka, som om de vore
knådade af smördeg; när de falla ned på jorden, är det
slut med dem. Men det finnes äfven hjärtan, med hvilka
ett barn kan leka och hvilka en jättenäfve kan trycka på,
utan att det i dem synas märken efter ett enda finger; det
är som om de vore af gummi elasticum; när vår Herre
kastar dem till jorden, så studsa de tillbaka upp mot himlen,
och vår Herre griper dem och behåller dem, eller han
låter dem falla och falla, och deras fall blir allt saktare och
saktare, och de rulla bort, tills de ligga där i gröngräset
eller i en grön buske. — Ett sådant hjärta var Doroteas,
och jag kan undra, i hvad för en buske det skall bli
liggande. Mån tro det blir en rosenbuske?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
