Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
200 fritz reuteh.
och hans höghet måste nu uthärda »framstammandet af en
tacksägelse» af den nya hofpoeten.
Kägebein hade fallit på knä för hans höghet —
Karo-lina-Dorimena hade pä grund af förlofningen sjunkit ned i
en hög bakom honom — och han stammade nu på: »Jag
röna fick den högsta lycka...» och nu brusade det genom
hans hufvud: trycka, rycka, smycka, lycka, men han kom
ej längre, han satt fast; annars var hans Pegasus ständigt
sadlad och påpackad, men just nu i detta ögonblick, det
skönaste i hela hans lefnad, hade det fördömda djuret blifvit
alldeles istadigt.
Det är märkvärdigt: jag har alltid sett, att skalder, som
uppnått den högsta lyckan och blifvit hofpoeter, genast
börja på att jämmerligen stamma — det är bedröfligt men
sant.
Han hade väl stammat på ännu en stund, om icke
Rand kommit emellan. Denne hederlige kammartjänare
lutade sig intill hans höghets öra och sade: »Ers höghet,
hos Schultens...»
»Hvad är det med Schuhens? — Åsna! — I detta
ögonblick?»
»Hos Schultens dansar Halsband — vår Halsband! —
med sin trolofvadel»
»Hvad? Hvad?» utropade hans höghet och vände sig
hastigt om mot Schmlts bod, just i detsamma som Halsband
i sitt brokiga löparelivré dansade med sin Stina förbi på
den sida, som var hans höghet närmast.
Hans höghet hade nu alldeles glömt sin nye Apollo
och riktade ögat — och hvilket ögal — endast på sin
Merkurius.
Vreden skulle helt säkert ha kommit till utbrott hos
honom, om Rand icke i hemlighet sagt till honom: »Sakta,
ers höghet, sakta! Inte för den slyngelns skull, nej, för
vår egen och för vårt folks skull.»
Hans höghet hämtade sig och gick med långsamma
furstliga steg rakt på Schults bod.
»Kristian,» skrek fru Schult, som ansåg det vara ett
vänskapligt besök och därför ville inlåta sig på utsökta
artigheter, »drag korken ur buteljen och slå i!» - Och då Kristian,
som upptog allt lugnt, äfven då det gällde furstlig nåd och
ära, icke rörde sig, därför att han i hans höghets
hållning såg ett så förunderligt allvar och en sä skarp blick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
