Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den arma Dorotea! Nu hade det brustit lös öfver
henne, och allas ögon kunde i hennes hjärta se, hvad hon
trodde sig ha så väl dolt. Hur gick det nu med hennes
mod att stå inför kejsare och konung? Hon hade icke ens
mod att möta sina grannars blickar. Där stod hon glödande
af blygsel och hade icke ens styrka att hålla sin syster.
Kristian Schult skyndade fram och sköt sin breda rygg
in mellan hans höghet och Dorotea, som han stödde och
ville föra bort, då en fet fruntimmersröst ljöd bakom
människohopen: »Lät mig komma fram! Jag måste dit!» och
ett tenn-ölkrus vacklade hit och dit öfver hopens hufvud,
och Kristian skrek tillbaka: »Släpp henne inte fram, granne!
Hon kan inte tygla sin tunga!»
Hans höghet vände sig om och befallde, att man skulle
föra löparen ned i gondolen, hvarefter han gick rak och stel
med sitt hoffolk genom människomassan. Endast Rand
ropade ett par gånger till: »Auh! — Auh!» — ty fru Schult
hade med ölkruset gifvit honom ett par knuffar i sidan, så
att dubbelölet rann ned i strumporna och skorna på honom,
och han hade därvid tagit på sig en min, i hvilken man
tydligen kunde läsa, att dubbelölet hädanefter snarare skulle
komma att vandra denna väg, än genom hans hals.
Och hans höghet for med gondolen öfver sjön, och
hela saken hade stor likhet med sagan om Wilhelm Tell,
ty Wilhelm Halsband hette också Wilhelm och låg liksom
den andre Wilhelm i aktern af båten, men sprang icke ur,
då han kom i närheten af land, och stötte ej heller
gondolen ut i de vilda böljorna, ty där funnos hvarken storm
eller böljor, och hans höghet var ingen fogde eller landtdrots,
nej! Han var regerande herre.
Och längs sjön gingo två stackars flickor, hvilka blygdes
för att slå upp ögonen och att bli sedda af andra människor
på den vanliga vägen. De smögo sig hemlighetsfullt genom
albuskarna längs sjöstranden, och Stina grät sakta för sig
själf, och Dorotea såg blek ut, och hade knipit ihop läpparna,
och läpparna darrade som af smärta eller hat, och hennes
blickar ilade öfver sjöns blanka spegel till hans höghets
gondol, som om de ville borra hål i båten, så att allt, hvad
som bragt denna sorg öfver dem, kunde sjunka till botten,
och därmed Stinas olycka och hennes egen skam.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
