Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Nej, nej,» utbrast hon och ryckte händerna loss och
höll dem för ögonen, ur hvilka tårarna strömmade, »jag är
ju redan i alla människors mun och nu detta till!»
»Dorotea,» sade konrektorn och rätade upp sig något,
»är jag inte en ärlig och klok och förståndig karl? Är jag
en ung, obetänksam slyngel, som bedrifver sitt spel med
en dygdig flicka? Jag begär dig till min äkta hustru;
det vill säga,» tillade han något modfälld, »om du vill ha
mig.»
Dorotea lät sina händer sjunka och såg på honom i
oviss ångest, liksom om ett ljuft och trösterikt ord, hvilket
klingat igenom hennes stilla lif och hopp, icke vore sant,
utan nu visade sig vara en bedräglig lögn.
»Det vill ni icke och det kan ni icke,» sade hon och
ville vända sig bort.
Men konrektorn slog sin arm omkring henne, drog
henne ned på sitt knä och kysste henne: »Jag både vill
och kan det, men vill du, Dorotea?» — och han kysste
henne åter, »vill du?»
Och hon lutade sitt hufvud mot hans bröst, och han
frågade åter: »Vill du, Dorotea?»
»Ja, ja!» ljöd det ur djupet af hennes själ, och hon
sprang upp och slet sig lös och rusade ut genom dörren
och därefter uppför trappan till vinden, liksom om fienden
vore i hack och häl efter henne. Hon reglade dörren innanför
och föll på knä: »Inled oss icke i frestelse!»
Hon ville bedja, hon ville tänka, hon ville tacka varmt,
och det for oupphörligt genom hennes hufvud, att allt var
ett bländverk, att det icke kunde förhålla sig så, att hon
måste vakna upp ur den dröm, som hon utan förstånd
och besinning redan så länge drömt.
Hon, konrektorns fru? — »Inled oss icke i frestelse!»
Det kunde icke vara så, det vore omöjligt; det föreföll
henne, som om hela världen stode omkring henne och
skrattade henne i ansiktet.
Och likväl! Han hade ju själf sagt henne det, och
han var ju så hederlig och ärlig, aldrig hade någon
osanning kommit öfver hans läppar, hon hade blickat upp till
honom, som om han stode högt öfver henne, och nu
hade han sträckt ut handen och ville draga henne upp till
sig, och hon skulle ha del i hvad han var och hvad han
ägde!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
