Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och hvad jag sagt, det har jag sagt, och jag säger ingenting;
jag kan ju så gärna gå min väg.»
»Fru Schult,» inföll konrektorn, »det är mitt fulla
allvar, och hela världen må veta det, och ni kan gärna
tala om det för hvem som helst. Är det inte fullt allvar,
Dorotea?»
Dorotea lutade sig intill honom: »Jo, jo, men jag
kan ännu icke själf tro därpå.»
Och Stina skyndade fram till sin syster och omfamnade
henne och kysste henne, och Schultskan gjorde det
vågade försöket att svänga sig om på klacken, men lyckades
endast till hälften och slog ihop händerna: »Och detta säger
ni mig klockan half elfva på natten, när alla sofva? När
alla lämnat skänkrummet där hemma! Och jag skall sofva
i natt med denna hemlighet på hjärtat, och jag skall inte
kunna tala om det? Herre Gud, Kristian är kanske ännu
vaken! God natt då, jag har ingen tid, god natt då!»
»God natt!» skrattade konrektorn efter henne. »Ni
kan berätta det för nattväktarna, så kunna ju de tuta ut
nyheten.»
När hon var borta, började berättandet och frågandet,
och Dorotea sade alltid »herr konrektor» och »ni», och
när konrektorn straffade henne med en kyss för att hon
ej kallade honom »du», så sade hon visserligen »herr
konrektor» och »du», men från »herr konrektor» kunde hon
icke frigöra sig denna afton, ty respekten för honom satt
ännu för djupt ingrodd hos henne.
Och när nu Stina efter mycket frågande kom fram
med huru hans höghet i skogen grymt sårat Dorotea,
ställde sig konrektorn framför Dorotea och sade med djup
betoning på orden: »Har han bragt skam öfver dig, så skall
han också få aftvå den, det skall jag bli man för.»
Stina gladde sig för Doroteas skull och skämtade och
lutade sig intill konrektorn och hviskade: »Hans höghet hade
inte så orätt; hon har redan länge burit er i sitt hjärta.»
»Stina, Stina! Du talar som ett oförståndigt barn.»
Men Stina skrattade och sade: »Af barn och dårar får
man höra sanningen.»
Dorotea medgaf det, reste sig upp och sade: »Kom,
det är tid på att gå till sängs.»
Konrektorn ville opponera sig däremot, men Dorotea
sade: »Nej, herr konrektor, ni är också ...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
