Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 i 2 fritz reuter.
Hofrädet hängde med läppen, ryckte på axlarna och
höjde ögonbrynen, alldeles som om den på honom lagda
bördan vore för tung för hans svaga krafter, och sade, att
det var de dåliga tiderna och den allerhögsta onåden, som
tryckte ned honom.
De dåliga tiderna, anmärkte hans höghet, kunde väl
icke trycka ned honom, det visste han då, och hans höghet
hade ju uttryckligen sagt, att han skulle utbedja sig en
nåd, och det hade han ju äfven gjort.
»Och därför tackar jag äfven ers höghet i allerdjupaste
underdånighet,» sade hofrådet och slog åter igen fällknifven,
»men den nåd, om hvilken jag ville underdånigst bedja,
kunde jag icke komma fram med därute i alla människors
närvaro.»
»Nå, så gör det nu dål» sade hans höghet nådigst.
»Jo,» sade hofrådet med många slingringar hit och dit,
»det säges i staden, att jag för mitt tilltänkta nya giftermål
fallit i onåd, och min blifvande hustru sitter nu och gråter
hela dagen i ända, så att en sten kan röras däraf, och om
det skall fortfara på delta sätt, så kan det lätt hända, att
hon inte mera vill bry sig om mig.»
»Nä, lät han henne vara då, det är också det bästa »
»Ja, det kan ers höghet säga så där lätt, men hon äger
en vacker summa penningar, och om jag skall skaffa mynt,
så måste hon ut med dem.»
»Hm, hm,» sade hans höghet, »han vet, att jag ej
tycker om, att man i min omgifning gifter sig; men —
men — så tag henne då.»
»Det kunde låta sig göra, om ers höghet ville aflyfta
onåden ifrån mig och lämna henne bevis därpå, genom att
tillåta mig presentera henne för er, ty då kan ni själf säga
henne, att er höga nåd åter skall lysa* öfver oss.»
»Nå, gärna för mig I Kom han en gång vid tillfälle
hit med sin skatt.»
»Ja,» genmälde hofrådet, »och vid samma tillfälle kan
jag ju äfven ha med mig de penningar, som Rand nämnde
om.»
»Fan heller?» utbrast hans höghet. »Jag måste ha
penningarna i morgon.»
»Ers höghet,» anmärkte hofrådet och tog på sig en
min, som om det gjorde honom ondt ända in i själen,
»det går inte gärna för sig; ty hon lämnar mjn sann inte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
