Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hans höghet. 2 3 3
kom ej heller långt, ty när han ville passera förbi
rådhuskällaren, slogos fönstren upp där, och hofrådet Altmann
ropade ut till dem; »Konrektor, stig in! Här äro redan två
brudpar förut I»
Hofpoeten låg i ett annat fönster och deklamerade
någonting bort öfver Neu-Brandenburgs torg, som ingen kristen
människa förstod, kanske icke ens han själf, och bakom
honom sträckte tunnbindare Holz fram sin långa, magra
hals och sade: »Stig in, herr svärson, jag är också här.»
Dorotea sade: »Gud i himlen, någonting galet måtte
ha händt gubben, hvad gör han på rådhuskällaren?»
Kunst själf kom nu rusande ut på gatan, och den lille
karlen hade sannerligen brådt. Han sprang emot
konrek-torn, fattade om hans båda händer och drog och slet i dem,
som om han ville framför allt öfvertyga sig om, huruvida
de båda verkligen sutto fast på konrektorn och voro äkta;
han omfamnade honom därpå hel och hållen och utbrast:
»Svåger! Svåger! Skola då vi båda för alltid skiljas åt, bara
därför att jag begått ett dumt streck? Det kan du väl inte
vilja?»
»Herre Gud!» sade Dorotea. »Min gamle far! Se, se!
Han har riktigt vin i sitt glas! Nej, vi måste in, annars gör
han oss alldeles olyckliga.»
Och konrektorn omfamnade sin svåger tillbaka och sade :
»De största dumheter leda ofta till godo, din dumhet
har ändrat sig till godhet för mig. Se här, Dorotea Holz
är min fästmö.»
»Det vet jag. Schultskan var här i morse före
dag-ningen och utbasunade nyheten på torget. Dorotea, min
kära svägerska, nu är ni väl inte ond på mig längre?»
»Nej, Kunst, man skall förlåta och förgäta! Men vår
käpp får ni ändå inte.»
»Jag vill inte heller ha honom,» utropade den lille
karlen och sprang tillbaka in under de stora rundbågarna,
som hufvudsakligen utgöra det neubrandenburgska rådhusets
stolta prakt: »Kalle! Tag ut den stora länstolen från
kontoret åt min svåger! Kalle I Säg åt min hustru, att hon
kommer ned. Dorotea Holz är här!»
Och när de trädde in i gästrummet, kom hofrådet
Altmann med sin fästmö emot dem och sade: »Så skall
det vara, konrektor, vi ha båda förlorat hvar sin bål punsch
på julaftonen.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
