Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HANS. HÖGHET.
»Däraf ha vi i dag redan fått nog,» sade
kammartjänaren, »ge dig i väg hem igenl»
»Nej,» sade Stina mycket saktmodigt, men också mycket
bestämdt, »jag är tillsagd att komma hit, schwerinerhertigen
och hans höghet ha själfva befallt mig hit.»
»Nå, jag tror sannerligen —!» utropade Rand något
högröstadt. »Hvad har väl hans höghet att befalla öfver?
Hans höghet har alls ingenting att befalla, det tillkommer
mig. Du . . .»
Han kom ej längre, ty Wilhelm Halsband stod
plötsligen mellan honom och Stina och sade: »Hon skall in till
hans höghet.»
»Hon skall inte^» utbrast Rand, »och du går genast ned
i betjäntrummet och väntar där, tills du blir ropad.»
»Hon skall,» upprepade löparen, slog upp dörren till
försalen och sköt Stina in öfver tröskeln.
»Det skall komma att stå dig dyrt,» skrek Rand i
fullt raseri; men han tystnade plötsligen, ty framför honom
stod den unge schwerinerhertigen och sade med ett hånfullt
leende:
»Hvarför så häftig, bäste Rand?»
Rand var verkligen häftig ; den förfärliga känslan af att
ingenting ha att säga, som en ordentlig kammartjänare städse
måste släpa omkring med sig, hade så öfverväldigat honom,
att han alldeles förlorade sitt kammartjänareförstånd, han hade
ingen hofluft mera i näsan, han hade i det hela knappt med
luft, och han frustade ut: »Hvad de vilja . . . hvad han vill
. . . hvad hon vill . . . hvad de alla vilja ... det vet jag,
de vilja gifta sig.»
Och leendet kring Friedrich Franz’ läppar blef allt
hånfullare, då han såg kammartjänarens vanmäktiga raseri, men
detta leende försvann lika snabbt, som ett moln flyger öfver
ett sädesfält, och den djupaste människokärleks varma
solsken glänste fram, då han vände sig till Stina och såg henne
i ögonen.
Den blick, som faller på en ung flicka, är icke alltid
ren, och hertigens skall ju äfven annars mången gång icke
ha varit det, men i denna stund var ögat lika rent som
solen, och det sken in i Stinas ögon, som då solen ser in
i den blåa himlen, och han frågade: »Vill du gifta dig?
Vill du ha denne unge man till din make?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
