Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 59 —
vanligen det säkra för| det osäkra och söker sin
räddning i flykten. Han är "mycket sällskaplig.
Könen lefva visserligen åtskiljda, med bilda hvart
och ett för sig mer eller mindre talrika skaror.
Under vintern slita de stundom mycket ondt i följd
af svårigheten att skaffa sig föda, och det händer
att de då gräfva långa gångar under snön för att
söka något ätbart. Men då våren kommer, vaknar
åter deras lefnadslust och redan innan snön smält
bort, begynner den s. k. „leken". Orren väljer för
sin lek en fri plats i skogen, hälst en liten äng,
en trädesåker eller någon afrödjad plats. Tuppen
infinner sig på aftonen i platsens närhet, sätter sig i
ett träd och spelar där med afbrott, till dess
natten inbryter. Tidigt i daggryningen lämnar han
sin sofplats och flyttar sig ned på marken.
Där orrarna äro talrika, samla de sig på
lämpliga ställen till ett stort antal, mången gång ända
till hundra stycken. Den första tuppen, som visar
sig på lekplatsen, låter höra några pipande läten,
tiger därpå en stund och börjar sedan blåsa,
hvarefter ett kuttrande eller kurrande följer. Leken
omfattar både spel och dans. Hans rörelser äro
häftiga, lifliga och sällsamma. Före kuttrandet håller
han stjärten lodrätt och utslagen som en solfjäder,
sträcker upp hals och hufvud i vädret, reser pä
dessa delars fjädrar samt sänker vingarna, därpå
gör han några språng fram och tillbaka, stundom
i en krets, och trycker slutligen underkäken så
långt ned mot marken, att han ofta rifver af sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
