Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland - VI. Beslutet (1267)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 128 —
omgifvandes förtjusning sig luft i de mest ur»
sinniga bifallsrop, och: "lefve Constantia,
lefve Konradin!" återskallade i den höghvälfda
sälen. För att undgå dessa bullrande
bifalls-yttringar, smögo sig de älskande undan i ett
Jitet sidokabinett, endast svagt upplyst af en
från taket nedhängande silfverlampa. Här
nedsatte de sig på en rik divan, som omgaf
väggarne, och Konradin började:
"Hvarföre så sorgsen, min Constantia?
Oaktadt din tvungna glädtighet, skimrade dock
en tår i ditt öga, då du föll i mina armar."
"Kan du fråga det, då du sliter dig ur min
famn, för att draga ut i ett krig, hvarifrån
du kanhända ej återvänder?’*
"Skulle du hellre se, min Constantia, om
jag fegt trädde tillbaka, nu, då tillfället
erbjuder sig att åter lyfta min stams sjunkna
glans till den höjd, den fordom innehade?
Uppmanar mig icke sjelfva namnet
Hohen-staufen till bragder? Och skulle du vilja
vara älskad af en man utan mod, som
lemnade stridsbanan i samma ögonblick
trumpeterna manade till anfall; vara tvungen att
rodna för din älskare? Det kan du ej, du,
den tappre marggrefve Dietrichs dotter."
"O, tror du icke alt jag klart inser saken?
Din kärlek för mig är kallnad, den kärlek,
hvarpå jag byggde en hel lefnads lycka och
sällhet, och i stället beherrskar dig nu en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
