Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland - VI. Beslutet (1267)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 140 —
men rörelsen öfverväldigade henne. Slutligen
förmådde hon endast taga biskopens hand,
och säga, pekande på Konradin: "Var
honom en fader." Derpå vände hon sig till
Fredrik med orden; "Var honom en broder,"
och utbrast derpå i en flod af strida tårar.
"Vi lofva det, så sannt oss Gud hjelpe i
vår sista stund!" svarade begge.
Konradin låg på knä för modern, och
ömsom kysste hennes händer, ömsom vätte dem
med sina tårar.
Nu skallade trumpeternas krigiska toner
utan-före, och Konradin sprang upp, ropande: "Hör,
trumpeterna kalla mig! Hvad som skall ske, må
ske fort! Farväl, min mor, min ömt, outsägligt
älskade mor," fortfor han och störtade till
hennes bröst. Länge höllo de hvarandra hårdt
omfamnade; derpå lösgjorde han sig sakta, och
aflägsnade sig långsamt med händerna för ögonen.
Redan var han nära dörren; då samlade
drottningen sina sista krafter, och störtade efter
honom med det genomträngande utropet:
"O, min son, om jag aldrig skulle få
återse dig!" Knappast hade Konradin styrka att
svara: "Jag återkommer med Apuliens
krona, eller — återse vi hvarandra deruppe!" —
Trumpeterna skallade ånyo. Ännu en gång
kysste han hennes mun, hennes händer;
ännu en gång häftade han sin blick på hennes
förgråtna ögon, såsom ville han för evigt
inprägla deras ömma uttryck i sitt minne;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
