Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italien - VIII. Domen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 289 —-
och öfver dem lyftade sig de glimmande
tornspirorna mot himlen; vattenkonsterna
sorlade på torgen mellan lunder af pinjer och
jagrar, popplar och kastanjer, och
förgäfves mätte ögat sedan sin synkraft på
hafvets glittrande yta. Omöjligt var att
upptäcka dess gräns; det sammansmälte med
himlen. Dagen förut hade hennes fader, konung
Carl, med all möjlig ståt hållit sitt intåg med
den segrande hären; men de rop man nu
hörde voro ej jubelrop, såsom då. De
liknade snarare ett uthållande, oredigt skrän, och
hon fruktade redan något upplopp, då hon
hörde en basstämma, öfverröstande alla de
andra, ropa: "Hell Konradin, den sig
konung af Neapel kallar! Ha, ha, ha!" och
hundradetals röster instämde i det förfärliga
skrattet. Då de kommo närmare, varseblef
hon tättunder fönstret, på en väg, som
slingrade sig upp till borgen, ett långt tåg af
ryttare och legoknektar, som tycktes föra några
fängslade personer emellan sig. Hon
bäfvade ovilkorligt tillbaka vid denna syn, men
hemtade sig dock hastigt. Då varseblef hon
med yttersta häpnad först några äldre
personer af vördnadsbjudande utseende, klädda
i rika drägter, men med hattar betäckta med
musslor, sådana pilgrimerne nyttjade, och
ibland dem äfven en ung gosse i pagedrägt,
utför hvars fina kinder tårar då och då
nedrullade. Alla dessa redo på hästar, ehuru
Hohenstaufen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
