- Project Runeberg -  Fru Holmfrid /
33

(1895) [MARC] Author: Mathilda Lönnberg With: Vicke Andrén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På Jämjö

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

33

vande, skulle hon ännu varit husfru på Jämjö, aktad
och ärad; men nu krar hon omkring i landet,
föraktad och skymfad, så vida hon icke frusit ihjäl
under den kalla vinternatten.»

Barbro grät högt vid detta tilltal, men herr Sune
visade henne på dörren med de orden, att han skulle
skicka henne till Askaby kloster och bedja abedissan
att låta henne undergå de strängaste botöfningar och
förrätta de tyngsta sysslor.

Barbro gick gråtande sin väg. Dock tycktes
hotelsen om klostret göra mindre intryck på henne än
förespeglingen om hennes matmoders öde, som herr
Sune låtit undslippa sig. Hon såg ut genom en af
de öppna skottgluggarne i borgen. Äfven denna natt
var kall och stjärnklar, äfven denna natt låg
vintergatan som en slöja öfver himlen och norrskenet
lågade i grönt och blodrödt.

Hvar fanns nu fru Holmfrid? sporde hon tyst
sig själf, under det att blicken öfverfor den del af
himlen, som var synlig genom den smala gluggen.
Då uppfångade hennes öra en vargs tjut. Så svarade
en annan. På denna fara hade flickan ännu icke
tänkt. Den syntes henne värre än alla andra. Hon
tyckte sig se sin unga, väna matmoder gående i
månskenet på den snöhölj da marken. Hennes höga, smärta
skepnad kastade en slagskugga öfver den hvita drifvan.
Men andra skuggor syntes. Gråa och olycksbådande
smögo de i hennes spår. Hul Där ljöd vargarnes
tjut, de vädrade byte. De voro icke djärfva att börja
med. De tvekade och väntade, medan de tjöto af
hunger. Men där kommo flere. De voro icke längre
två eller tre, de voro en hel skara. Och de närmade
sig den unag kvinnan och tjöto, icke längre på det
tvekande, försagda sättet som nyss, utan djärft,
ho-Fru Holmfrid. 3

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 07:34:56 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/holmfrid/0033.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free