Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Biskop Laurentius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86
ryckte hon sakta i lians kappa^ houi hon tänkte helt
oförmärkt. Det märktes dock både af [)ojkarne bakom
henne och af biskopen, som nästan samtidigt med
borgmästaren, men från andra sidan, trädde ut från
kyrkogården. Han smålogs då han såg den miga
flickan, och när hon såg upp och mötte biskopens
skalk-aktiga blick, sänkte hon ögonen och gjorde en
ödmjuk hälsning.
»Eder dotter, borgmästar Eskil?» sporde biskopen
vänligt.
»Ja, eders nåde,» svarade borgmästaren, »mitt
enda barn.»
Det låg på en gäng stolthet och saknad i
borgmästarens svar. Biskopen uppfattade båda delarne.
»Då så är fallet, borgmästare,» sade biskopen,
»kommer väl en måg snart att intaga en sons rum i
edert hus.»
Han lyfte handen till välsignelse och ville
fortsätta sin väg, men Elsa gick med tanken: »nu eller
aldrig» fram mot biskopen.
»Tillåt, högvördigste fader,» sade hon stammande,
»tillåt mig att till Eder framföra en ordsändning från
eder fränka, Holmfrid Ingemarsdotter.»
Biskopen syntes öfverraskad. »Min fränka,
Holmfrid Ingemarsdotter,» upprepade han med tonvikt på
hvarje stafvelse. »Och hvad önskar min fränka att
säga mig?» sporde han vänligt.
»Hon ligger sjuk i vårt hus,» svarade Elsa, »och
beder om ett samtal.»
»Det vare henne beviljadt,» svarade biskopen, »i
afton.»
Därpå höjde han handen till välsignelse, som Elsa
knäböjande mottog.
Biskopen gick, åtfc)ljd af magister Nieolaus och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
