Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Biskop Laurentius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100
Biskop Laurentius kunde icke motstå de bedjande
örden och den blick, som ledsagade dem.
»Det vill jag^ franka,» sade han. »Jag skall söka
hjälpa dig och därvid göra din sak till min.»
Hon räckte honom sina båda händer och
hvi-skade: »Tack, frände, jag litar på dig.»
»Jag skall tänka på något råd för dig tills i
morgon,» sade han. »Saken kräfver noggrann
öfverlägg-ning. Hvad jag genast vill föreslå dig är, att du
drager dig tillbaka från världen.»
»Icke i Askaby kloster,» inföll Holmfrid hastigt.
Biskopen smålog. »Jag har just ingen håg för
klo-sterlifvet, frände. De små cellerna, de hårda
bäddarne, den knappa kosten, allt misshagar mig. Och
dessutom skulle de döda mig nu^ så sjuk som jag är.
Magister Nicolaus gaf mig dispens, och jag har ätit
kött under hela fastan. Hans hustru sade, att det
var nödvändigt för mig.»
»Jag vet då ett annat förslag,» sade biskopen.
»Min syster Irmegard har nyligen blifvit änka, hon
lefver indraget på Skäldovik. Jag tänkte fara dit på
besök härifrån, innan jag drager till Gutarnes land.
Du kan följa med mig till henne. Du skall blifva
Irmegard kär såsom en dotter, och hos henne kan
intet ondt vederfaras dig.»
»Men jag torde vara för svag att resa,» sade
Holmfrid.
»Mina svenner bära dig ned till båten och bädda
åt dig där. Den friska sjöluften skall göra dig godt.
Och nu farväl!»
Biskopen gick. Holmfrid hörde, huru alla
aflägs-nade sig. Hon öfverfölls af en sådan fasa för
ensamheten, hon reste sig upp på sina fötter, men var
alltför svag att kunna stå. Hon föll ned på golfvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
