- Project Runeberg -  Fru Holmfrid /
112

(1895) [MARC] Author: Mathilda Lönnberg With: Vicke Andrén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sigurd Storskägg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

m

»Du känner icke Barbro,» genmälte Ulf, »om hon
än skulle söka igenom både östra och västra Götland,
skulle hon ändå till slut uppspåra henne, och när
hon då funnit henne, läte hon sig icke slita från sin
kära fru, om man än så slete henne i bitar.»

»Är det så, då är bäst att aldrig nämna
Holmfrids namn,» sade Sigurd Storskägg, »änskönt det bär
emot för mig att se ungmön sörja, då jag kunde stilla
hennes sorg med ett ord.»

»Nej svåger, låt mig råda. Vi ntäla ingenting
om den saken, förrän hennes bröllop med Gudmund
är drucket. Sedan får han väl sörja för, att hon
icke öfvergifver honom,» sade Ulf skrattande.

»Tills dess må då fru Holmfrid vara död för
Barbro,» medgaf Sigurd. »Farväl svåger. Nu lära
väl mina svenner vara redo. Tag min hälsning till
Barbro. Det synes mig dock, att vi förfara svekfullt
mot mön, men du må råda!»

»Tro mig, det är bäst så,» sade Ulf skrattande,
och de båda männen skildes åt med ett handslag.

Sigurd red hemåt med sina svenner, såsom leden
låg, och aktade hinna till Granmyr till dotter och
måg innan nattens början. Han var sedvanligen
mycket gladlynt och plägade språka med sina svenner
och uppmana dem att sjunga. Han plägade ock
stundom själf höja sin kraftiga stämma och sjunga så,
att det gaf genljud i skogen. Men nu red han tyst och
mälte icke ett ord, och när en af svennerna helt sakta
började smågnola på en visa, bad han honom vara
tyst — han hade något att tänka på, som tarfvade
noga öfverläggning.

Först, när han kom till sin mågs gård och dotter
och dotterbarn hälsade honom och gladdes åt de
gåf-vor, som han medförde, vardt han åter sig mera lik^

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 07:34:56 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/holmfrid/0112.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free