Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Midsommar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-205
så i sin barndom, och han återgaf sägnen, såsom han
hört den.
De unga kvinnorna vände det diadem, som de
ansågo en gång hafva smyckat storkonmigens dotter
i Miklegård, emellan sina händer och beundrade det,
och Holmfrid sade: »Om Barbro får det smycket, bör
hon skatta sig lycklig.»
Holmfrid kunde icke hindra sig ifrån att
jämföra tärnans lott med sin egen. Säkerligen skulle
Barbro blifva långt lyckligare än hon. Barbro
Ulf-dotter, som hon visserligen tyckt mycket om, men
ändå alltid sett ned på, skulle snart äga ett hem,
hvilket hon saknade, och äfven detta smycke, hvartill
hon icke ägt maken. Hon skulle irra omkring och
söka skydd än här, än där. Hennes hjärta fylldes
med bitterhet. Hon vände bort ögonen från
dyrbarheterna i kistan, hvilka Elsa med det lifligaste intresse
beskådade, och gick och satte sig på en bänk.
Sigurd fortfor att taga fram ur kistan än en, än
en annan sak. Han njöt af att visa sina gripar för
en så deltagande och på samma gång konstförståndig
åskådare, och han gaf knappast akt på, att Holmfrid
syntes så föga road af förevisningen.
När allt var granskadt, sporde han Elsa, om han
finge skänka henne en liten sak till ett minne, och
han skänkte henne ett hängsmycke med en
bergkristall, infattad i silfver. Elsa tackade honom och var
helt förtjust åt gåfvan.
Därpå erbjöd Sigurd äfven åt fru Holmfrid en
gåfva. Det var ett spänne af silfver med brokiga
stenar, men hon afslog det.
»Gamle fader Sigurd,» sade hon, då hon såg, att
han syntes misslynt med af slaget, »det synes mig,
som vore jag redan alltför mycket din gäldenär. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
