Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kungsmännens gästning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-305
och skottet träffade. Kapande af smärta och med
förfärligt vrålande rusade mi tjuren fram mot sina
fiender. En af dem ställde sig med ett spjut i hans väg.
Tjuren såg icke vapnet i sitt raseri, han rände
bringan mot spjutet och sjönk på knä. Han vältrade sig
rosslande på marken och dog.
»Det tyckes, som om alla här voro med i
sammansvärjningen mot sin konung,» sade en af männen.
»Låtom oss därför hugga ned boskapen!»
Några kor och kvigor blefvo äfven i själfva
verket nedhuggna, men nu manade Filip till affard. Man
skulle annars komma för sent till herr Sune på Jämjö.
Hästarne framfördes, och Filip bad konungen stiga
till häst.
»Nej, icke ännu,» sade Knut. »Sitten neder, nu
börjar det just blifva gamman af.»
»Men, herre konung, besinna, att Sune
Erengis-lesson redan har bidat oss länge,» sade Filip.
»Det är sant — den stackars Sune» — sade
konungen, »hans hustru har ju lupit ifrån honom. Ack,
de kvinnorna! Låtom oss då br^ia upp! Är maten
utkastad?»
»Ja, herre.»
»Tappa då ut ölet. Ingen bör smaka det efter oss.»
En småsven gick för att verkställa konungens
befallning.
Knut reste sig vacklande. Han drog svärdet och
skar sönder sängbonaden. Därpå gick han mot dörren.
»Vill du följa mig, väna Tora?» sporde han, men
flickan vek förskräckt tillbaka för sin kunglige älskare.
»Ja så, du vill icke,» sade han. »Men ser du,
det är min sed, att den blomma, som lyster mig att
plocka, den vill jag behålla för egen del. Tag vara
Fru Holmfrid. 20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
