Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gäster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
333
Han tryckte hennes hand till ett tecken, att han
förstod, hvad hon förlorat, men han sade ingenting.
Följande morgon gick Gudmar till sin moders
graf och stannade där länge. När han kom åter,
syntes han mycket upprörd. Han sökte ensamheten både
den dagen och den påföljande. Holmfrid sörjde för
hans förplägning, men för öfrigt lämnade hon honom
alldeles åt sig själf.
Tredje dagens morgon stod Holmfrid nere i
trädgården. Där växte åtskilliga sällsynta örter, som biskop
Laurentius fört med sig hem till sin syster. De flesta
hade nu blommat ut, men en och annan blomma
fanns dock ännu kvar, och Holmfrid hade bundit en
krans till fru Irmegards graf af de blommor, som
denna älskade mest, jämte gröna kvistar af isop. Hon
stod just färdig att knyta kransen tillsammans och
tänkte på, huru gärna hon själf skulle vilja lägga
kransen på grafven. Hon undrade, om hon kunde
rida till kyrkan, eller om hon borde bedja fader Be
nedictus eller korgossarne att lägga dit den äfven
denna gång.
Hon hade som vanligt en svart klädning, men
hennes hufvud var utan det svarta doket. Håret föll
ned öfver axlar och bröst, men en och annan lock
var ännu kortare än de andra. Hon såg ganska ung
ut, där hon stod under träden, i hvilkas kronor
hösten med gifmild hand hade utstrött hela sin
färgrikedom.
Då kom Gudmar med hastiga steg in i
trädgår-aen. Han studsade, då han såg henne, och sade:
»Guds död, fränka, I ären ju ung!» ,
Hon kunde icke hindra sig från att le. »Måhända,
frände,» svarade hon, »icke så gammal till åren, men
gammal nog genom sorger och olyckor.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
