Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Vår enda socialistiska tänkare och teoretiker med eget system Nils Herman Quiding — den svenska underklassens historieskrivare - Huru Quiding bör läsas och förstås
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fädernesland, hela mänskligheten såsom sin nation”
(Menger, Folkpolitik, sv. övers., s. 49). Varför
skulle nutidens stater såsom fosterland vara mer
värt än andra delar av jorden? Tvärtom böra vi
taga oss till vara för att låta “instänga oss inom
gränser och former, som de gamla tidernas
överklasser och deras krig uppställt”. (I: 51).
Hembygden, kretsen, kommunen är “det rätta
fäderneslandet”. Var annars sätta gränsen? frågar
Quiding i likhet med en nutidens vetenskapligt
skolad internationalist, Hervé, då häradet, landet,
riket, världen utgöra ett enda samhälle. (III: 67).
Krigsmaktens innersta och egentliga syfte har alltid
varit att upprätthålla en på erövring, rov och
övermakt grundad samhällsordning; det gäller staterna
icke mindre än överklasserna.
Som det nya samhället enligt Quidings plan
bör återuppbyggas på kommunen, existerar för
Quiding ingen statsrätt i ordets nuvarande
betydelse. Quiding undviker också alltid att begagna
ordet stat utan säger alltid rike, där man nu
vanligen begagnar stat som territoriellt eller nationellt
begrepp. Världssamhället kallar han, av brist på
något bättre ord, stat. Vi kunna kalla det så,
såsom han uttrycker sig. (I: 169).
Om Quidings stil. — Kritik av en författares
stil och språkbehandling äro vissa kritikers
vanligen största trumf. Har man just ingenting annat
av vikt att säga, så kan man ju alltid ta sin
tillflykt till språktekniken. Vi mena givetvis icke
att inte anmärkningar kunna vara på sin plats,
tvärtom är det varje författares ovillkorliga plikt,
han må kallas stor eller liten, att iakttaga aktsamhet
om språkets rykt. Men att göra det så som om
allt eller det huvudsakliga hängde därpå är väl
ändå en något för stor, hur skola vi säga —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
