Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“ Hans (Brantings) apologi slutade med ett be-
stridande av att på den svenska socialdemokratins pro-
gram stode annat än successiv awäipning.
Med älskvärd öppenhet förklarade däremot hr Lind-
hagen, att just ett rent antimilitaristiskt program vore dét
enda, möjliga för folken. Det bör ha varit något ledsapit
för hr Branting att höra denne obekväme partimedlem
öppet förneka sin ledares nyss och omsorgsfullt samman-
ställda apologi — i synnerhet som hr Lindhagens fram-
ställning av saken värkade så ofantligt mycket mer upp-
riktig och övertygande. A andra sidan måste man skriva
sig till minnes, att hr Branting ansåg det hälsosamt och
nödvändigt att å egna och partiets vägnar avsvärja den
rena försvarsfientlighet, som för hr Lindhagen framstår
som det enda folkliga och naturliga kulturprogrammet.1’
Med undantag av Carl Lindhagen, de klara
färgernas i alla väder ståndaktiga man, har den
svenska socialdemokratins hittillsvarande riks-
dagspolitik varit en dekadant-politik, — riks-
dagsgruppens självberöm, såsom det tager sig
uttryck i partiets publicerade kongressförhand-
lingar, må vara så positivt som hälst. Även
den tyska socialdemokratins officianter påstå,
att “det gives intet socialdemokratiskt parti i
hela världen, som kämpade så mycket mot
militarismen som den tyska socialdemo-
kratin".22.)
Sådant Miehels’ slutomdöme utfaller om den
tyska socialdemokratiska riksdagsfraktionens
antimilitarism, så lyder även omdömet från den
svenska ungdemokratiska oppositionen — att
icke här tala om ungsocialisternas ännu mer
nedgörande kritik! — om den svenska social-
demokratiska riksdagsgruppen.
I nutidens största militärstat, Tyskland, har
den revolutionära syndikalismen ännu icke lyc-
kats tränga in, av skäl, som förut antytts och
som läsaren säkerligen börjar allt mera förstå,
ju mer vår framställning fortskrider. Det är
också numera det enda land, där ännu intet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
