Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde Sången. I Sparta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Svarade honom med glödande harm Menelaos den ljuse:
"Skändligt! Så ville de då i den hjältemodige mannens
säng det bädda åt sig, fastän ynklige stackare själva!
Men som det går, när en hind i det starka lejonets rede
inne bland snåren har lagt sina späda och diande kalvar,
medan hon själv bland skogarnas löv och i grönskande dälder
strövar på bete omkring, och lejonet då till sitt läger
kommer tillbaks och åt dem bereder en jämmerlig ände:
så skall Ulysses åt dem bereda en jämmerlig ände.
Komme han — evige Zeus och Athene och Foibos Apollo! —
sådan han var, när på Lesbos en gång, det vackert bebyggda,
dristigt han trädde till brottningskamp mot Filomeleides
och honom fällde med makt, och achaierna jublade alla,
trädde blott sådan Ulysses en dag ibland friareskaran,
alla en bråddöd finge de då och en bitter förmälning.
Men det du frågar och beder mig om, vill jag gärna dig säga
utan att vika från sanningen av och skall ej dig bedraga.
Allt vad mig sade en gång den sanningssägande havsgud,
därav skall icke ett ord jag förtiga för dig eller dölja.
Uti Egypten ännu, fast jag ville tillbaka till hemmet
höllo mig gudarna kvar, då jag ej hekatomber dem offrat.
Gudarna velat ju städs, att man har deras bud uti minne.
Där det ligger en ö i det stora och svallande havet
framför Egyptens bördiga dal, och de kalla den Faros,
fjärmad från stranden så långt, som ett seglande skepp kan på dagen
hinna, när akter ifrån det blåser en gynnande medvind.
Där är en ypperlig hamn, från vilken de ledigt med skeppen
sticka i sjön, när de lupit ditin för att hämta sig vatten.
Tjugo dagar igenom jag där av de evige kvarhölls;
aldrig det blåste en vind utåt sjön, en sådan som bliver
gynnande följe åt skepp över havets väldiga ryggar.
Snart skulle kosten för oss varit slut och männernas krafter,
hade ej en av de eviga rörts och bringat mig räddning;
dottern till Proteus det var, den kraftige gubben i havet,
nymfen Eidothea, henne min nöd upprörde i själen.
Henne jag mötte, då skild från mitt folk jag där vandrade ensam
ty de på stranden av ön kringströvade jämt för att fiska,
nyttjande revar med krok, ty dem hungern i tarmarna kvalde.
Trädande nära mig, talade då gudinnan och sade:
"Är i så ytterlig grad du försumlig, o främling, och tanklös?
Sölar du kanske med flit och finner i lidandet nöje,
efter du dröjer så länge på ön och har icke en utväg
mäktat att finna ännu, medan modet förgår på ditt manskap?"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
