Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte Sången. Ulysses' färja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
henne då tärnornas flock ambrosia bragte och nektar.
Därpå de grepo sig an med de väntande färdiga rätter,
men när de hade sig bägge förnöjt av maten och drycken,
började tala igen den sköna gudinnan Kalypso:
"Ädle Laertesson, du mångförslagne Ulysses,
sålunda vill du då hem till den älskade fädernejorden
fara nu genast. Nåväl, så önskar jag ändå dig lycka.
Visste du dock i din själ, hur många de lidanden äro,
som du skall genomgå, innan fädernejorden du hinner,
skulle du stanna här kvar uti grottan hos mig för beständigt
och bli odödlig med mig, hur brinnande också du längtar
efter din maka, ty ej går en dag, då du henne ej saknar.
Ändå jag menar försann, att jag icke står efter för henne
varken i växt eller fägring, och ej är för dödliga kvinnor
lovligt en gång att i skönhet och växt med odödliga tävla."
Henne svarade då den mångförslagne Ulysses:
"Höga gudinna, ej vredgas på mig! Jag själv ju det nogsamt
känner och vet, att mot dig blir den kloka Penelope alltid
obetydlig att skåda förvisst i skönhet och storlek;
hon är en dödlig, och du är ju evigt ung och odödlig.
Men jag vill fara ändå, och jag längtar var dag, som förrinner,
åter att hinna mitt hus och hemkomstdagen få skåda.
Låter nu också en gud mig förlisa på blånande djupet,
vill jag fördraga det käckt, mitt hjärta är härdat i motgång;
mycket jag lidit re’n, och otaliga mödor jag utstått
både på hav och i krig; må nu detta då också mig drabba!"
Sade; men solen sänkte sig ner, och mörkningen inbröt;
gingo de båda då djupare in i den rymliga grottan;
där uti kärleksfröjd hos varandra de vilade samman.
Men då i gryningen sken den rosenfingrade Eos,
klädde sig hjälten Ulysses i hast i sin mantel och livrock.
Själva gudinnan en klädning tog på, som glänste av silver,
skir och förtjusande skön, och band sig om midjan en gördel,
strålande präktig av guld, och fäste på huvudet slöjan;
grep sig så an med att hem förhjälpa den ädle Ulysses.
Honom en kopparyxa hon gav, som var lämplig för handen,
dubbeleggad och stor, och skaftet på yxan var vackert
snidat och gjort av oliv och med stadighet fogat i hålet;
även en blänkande bila han fick, och gudinnan gick före
ut till kusten av ön, där resliga stammar det växte;
tallar där stodo, som nådde i sky, jämte popplar och alar,
vissnade, längesen torra, som lätt kunde flyta på vattnet.
Men då hon visat den plats, där de resliga stammarna växte,
vandrade sedan hon hem, den sköna gudinnan Kalypso.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
