Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde Sången. Kikonerna. Lotofagerna. Cyklopen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och av det renaste silver en bål och så äntligen vinet,
vilket han öste åt mig uppå tolv tveörade krukor,
ljuvligt och ouppblandat, en dryck för de saliga gudar,
Ingen kände det till av hans svenner och tärnor i huset,
endast han själv och hans hulda gemål och hans fataburskvinna.
Detta det rödaste, ljuvliga vin han vid drickandet alltid
blandade så, att till ett mått vin tog han tjugo mått vatten;
genast från bålen sig spridde en ljuv och betagande vällukt;
sannerligen, ej roligt det var att då hålla sig borta.
Härav jag fyllde en lägel, en stor, och därjämte jag reskost
tog i en säck, ty jag anade strax i mitt manliga hjärta,
att vi nu gingo till en, som med jättestyrka var rustad,
vild och barbarisk och lagar och rätt ej frågande efter.
Framme vi voro nu snart vid hans grotta, men honom vi inne
träffade ej; han var borta i vall med de betande hjordar;
och med förundran vi sågo oss om därinne i grottan.
Korgarna stodo där fulla av ost, och i kättarna trängdes
lammen och kiden; var kull i sin egen kätte var instängd,
tidigast födda för sig, och för sig de yngsta och även
mellangamla för sig. Vart kärl rann över av vassla,
såar och byttor i mängd, som han hade för mjölkningen slöjdat.
Ivriga bådo mig nu mina män, att de måtte få genast
draga med ostarna bort och därefter få lammen och kiden
släppa ur kättarna ut, förrn han komme, och driva dem skyndsamt
neder till skeppet och segla så över böljorna salta,
men jag dem villfor ej — fast i sanning det varit långt bättre —,
viljande se honom själv, och i hopp att han gåve en gästskänk.
Dock ej skulle en glädjande syn han för manskapet bliva.
Sedan vi elden tänt upp, vi nu offrade; togo så själva
för oss av osten och åto och se’n under väntan därinne
sutto, till dess han med fänaden kom. På ryggen en väldig
torrvedsbörda han bar för att hava till lyse vid kvällsvard;
denna med buller och brak han slänge ifrån sig i grottan,
så att av skrämsel till innersta vrån av hans håla vi flydde.
Nu drev i rymliga grottan han in av sin frodiga fänad,
dem, som han mjölkade jämt, men hannarna alla därute
fingo på hägnade gården stå kvar, både bockar och gumsar.
Därpå en dörrhäll lyfte han upp och för öppningen ställde;
stor och väldig den var, så att vagnar tvenne och tjugo,
fyrahjuliga, starka, den ej skulle mäkta att forsla;
sådan en berghäll lyfte han upp och för öppningen ställde;
satte sig sedan att mjölka båd’ får och de bräkande getter,
allt efter ordning och skick, och släppte de små till att dia.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
