Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde Sången. Aiolos. Laistrygonerna. Circe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Laistrygorna strömmade till, när de kallelsen hörde,
kommo i tusendetal, ej människor like, men jättar.
Uppe från klippornas brant de kastade stenar, dem knappast
människa lyftat förmått, och hemskt var att höra från skeppen
skränet av döende män och braket av splittrande bjälkar.
Ljustrande männen som fisk, de buro dem hem till ett skräckmål.
Medan därinne i hamnen djup de förgjorde de andra,
drog jag från länden mitt eggade svärd och kapade tågen,
vilka mitt mörkblåstammiga skepp vid klipporna höllo.
Därpå med manande rop jag befallde de männen, jag hade,
allt vad de orkade genast att ro, så att frälsas vi måtte.
Häftigt de sopade havet med rodd i sin ångest för döden.
Lyckligt jag frälste mig så från de överhängande klippor
själv med mitt eget skepp, men de övriga skeppen förgingos.
Därifrån vidare seglade vi med bedrövade hjärtan,
glada att leva likväl, fastän kära kamrater vi mistat.
Därpå jag kom till Aiaie, en ö, där det bodde en mäktig,
fager gudinna med människoröst, skönlockiga Circe.
Köttslig syster hon är till den illistige konung Aietes;
bägge de hava till fader den världsupplysande solgud,
och deras moder är Perse, Okeanos’ däjliga dotter.
Där vid den klippiga strand vi tigande rodde med skeppet
in i en skyddande hamn, och en gud ledsagade färden.
Rastande lågo vi där, uppgivna av trötthet och leda,
tvenne nätter å rad och tvenne dagar igenom.
Men när den tredje dagen blev tänd av den lockiga Eos,
tog jag i handen mitt spjut och vid sidan mitt eggade slagsvärd,
skyndade bort från mitt skepp och steg upp på en kulle att speja,
om där av människor syntes ett verk eller hördes en stämma.
När jag bestigit det skrovliga fjäll och jag skådade kring mig,
såg jag en rök, som steg upp från den vittkringbanade jorden
borta i Circes palats ibland träden och snåren i skogen;
och jag begrundade nu och övervägde i sinnet,
om jag på spaning ditbort skulle gå efter skimrande röken.
Men när jag tänkte mig om, så tycktes det bättre mig vara
först att begiva mig ner till mitt skepp uppå stranden av havet,
låta mitt folk få sin mat och skicka dem sedan på spaning.
Redan jag nalkades fort till det dubbelstävade skeppet,
då av en gudom, som ömkade mig, där jag vandrade ensam,
skickades rakt i min väg höghornad och ståtlig en kronhjort.
Inne från betet i skogen han kom och ville till bäcken
ned för att dricka, ty svårt av den brännande solen han trycktes.
Just som han trädde ur buskarna fram, jag mitt uti ryggen
rände mitt spjut, så att kopparens udd stack fram genom buken;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
