Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elvte Sången. Ulysses i underjorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Så han talte, men jag honom svarade åter och sade:
"Nej, jag i sanning ha ingenting om den frejdade Peleus,
men om din älskade son Neoptolemos skall jag förtälja
sanningsenligt så mycket jag vet, då du önskar det höra.
Ty jag har själv honom fört på mitt goda och rymliga fartyg
över från Skyros’ ö till de pansarklädda achaier.
Var gång vid troernas stad vi plägade råd med varandra,
talade han alltid först, och han famlade icke i talet:
endast gudomlige Nestor och jag kunde yttra oss bättre.
Och närhelst uppå troernas slätt vi drabbade samman,
höll han sig aldrig tillbaks eller gömde sig undan bland andra,
utan sprang före dem långt och gav efter för ingen i stridsmod,
så att till bane för många han blev i den blodiga striden.
Allt är jag icke i stånd att berätta och icke att nämna
alla de kämpar han fält, då han värjde argivernas skaror,
endast hur Telefos’ son han med kopparlansen förgjorde,
hjälten Eurypylos, vilken en mängd av keteiske kämpar
följde i döden, för det att en skänk åt en kvinna vart given.
Han var den skönaste man, som jag sett, näst den härlige Memnon
Och då argivernas yppersta män hade gömt sig i hästen
som av Epeios var byggd, och åt mig det var givet i uppdrag
både att öppna och stänga igen det försåtliga gömslet,
då fick de andra jag se av danaernas furstar och rådsmän
torka sig tårar från kind, medan knäna inunder dem skälvde;
aldrig din son Neoptolemos dock jag där kunde förmärka
varken skifta sin blomstrande hy, ej heller från kinden
torka en tår, men han sökte alljämt under ivriga böner
slippa ur hästen ut, och kramade fästet på svärdet
eller sitt väldiga spjut i sin iver att troerna döda.
Sist, när vi hade förstört högt liggande Priamosstaden,
steg han ombord på sitt skepp med sin äreskänk och sitt byte
alldeles oskadd: icke ett sår av en pil eller kastspjut
hade han, icke en skråma av svärd, fast såren så många
vankas i stridernas larm, medan Ares rasar i blindo."
Sådant berättade jag, och Aiakosättlingens skugga
gick då med väldiga steg över liljeängen tillbaka,
glad att jag hade hans son som en frejdad krigare prisat.
Alla de övriga nu av de hädansomnades själar
trängde sig sörjande fram för att fråga om kära i livet.
Endast den väldige Ajas, den lysande Telamonssonen
höll sig på avstånd, harmsen ännu över segern jag hembar,
när invid skeppen en gång om Achilles’ vapen en rättstvist
stod oss emellan; de skänktes till pris av hans heliga moder,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
