Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elvte Sången. Ulysses i underjorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ljuvliga fikonträd och oliver, bärande ymnigt;
men när den gamle sin hand efter frukterna sträckte begärligt,
ryckte en vindstöt alltid dem upp mot de skuggiga molnen.
Även jag Sisyfos såg, som ont fick slita olidligt,
där en ofantlig sten han med händerna nödgades vältra.
Bändande på och stretande hårt med händer och fötter,
vältrade stenen han upp för ett berg, men så ofta han tänkte
ställa på toppen den upp, tog den övervikten beständigt:
åter på slätten då rullade ner den försmädliga stenen.
Genast han började streta på nytt med att vältra den uppför,
svetten av lemmarna rann, och dammet yrde om hjässan.
Näst efter honom jag Herakles såg, den starke heroen,
endast hans skugga likväl, ty han själv hos odödliga gudar
njuter nu gamman och fröjd med den tjusande Hebe till maka,
dottern av väldige Zeus och av Hera med gyllne sandaler.
Kring honom var av de döda ett gny, som av flyktande fåglar,
vilka skrämts upp, men han själv, lik ruvande natten att skåda
stod med sin blottade båge i hand och med pilen på strängen,
blickande kring sig skarpt, som skulle han jämt till att skjuta.
Fruktansvärt till att se, kring väldiga bröstet på hjälten
gick ett gehäng av guld med förunderligt härliga bilder,
björnar och vildsvinsjakt och lejon med gnistrande ögon,
stormande fejder och strider och mord och blodiga manfall,
Aldrig, nej aldrig mer bör den mästare dana ett konstverk,
som med ett sådant gehäng har sin konstförfarenhet visat.
Strax han kände mig igen, så snart han fått ögonen på mig,
och med bevingade ord han talade till mig och sade:
"Ädle Laertesson, du mångförslagne Ulysses,
arme, förvisso du ock på ett olycksöde får släpa,
sådant jag hade det själv, då jag gick under lysande solen.
Fast jag av Zeus Kronion var son, dock måste jag dragas
med ett oändligt kval, ty en ringare man var till herre
över mig satt, och han tvingade mig till de svåraste mödor.
Hit han mig skickade ock efter avgrundshunden, i tanke
att han ett svårare värv än detta ej kunde mig giva.
Men honom hämtade jag och släpade med mig ur Hades;
följd uppå vägen jag var av gudinnan Athene och Hermes."
Talade så och vände igen in i skuggornas rike.
Själv jag i tålig förbidan där satt, ifall än någon annan
komme av hjältarna fram, av de redan för längesedan döda.
Och utav forntidsmän jag väl flera fått se, som jag önskat,
Theseus och hjälten Peirithoos ock, de gudarnas söner;
men nu strömmade fram i otaliga skaror de döda
under ett rysligt gny, och jag greps av den bleka förfäran,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
