Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolvte Sången. Sirenerna. Skylla och Charybdis. Solgudens oxar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men när vi fjärmat oss hade från ön, blev jag plötsligen varse
svallande bränning och rykande skum, och ett dån lät sig höra.
Männen betogos av skräck, och de årorna släppte ur handen,
så att de forsande släpade med uppå vattnet, och skeppet
stannade, sedan ej mer de vässade årorna roddes.
Hän över däcket jag skyndade strax, och med muntrande tilltal
trädde jag vänligen fram till den ene och andre av folket:
"Vänner, ej oförsökta förut vi ju äro i faror.
Värre kan icke det hända oss nu, än det var, när cyklopen
fångna oss höll med sitt rysliga våld i sin kula i berget,
men även dädan vi dock av mitt mod och mitt rådiga sinne
räddades undan; jag tänker att här blir ock något att minnas.
Nu det gäller att höra mitt ord och att lyda det alla.
Roddarna var på sin post må djupets svallande bränning
klyva med hurtiga tag, och Zeus skall måhända oss hjälpa,
så att fördärvet vi komma förbi och oss rädda med livet.
Men dig, styrman, bjuder jag ett, och det prägla i minne,
ty det är du, som har rodret i hand på det rymliga skeppet:
håll långt undan från röken du ser och den sjudande malström,
styr intill klippan i stället; giv akt, så att skeppet ej glider
oförvarandes dit och du störtar oss alla i ofärd."
Så jag talte, och strax kamraterna lydde min maning.
Dock om Skylla jag teg och den fara, som ej var att undfly,
rädd att kamraterna eljest av skräck skulle kanske med rodden
sluta och skynda en var att gömma sig nere i skeppet.
Heller ej aktade jag den olidliga maning, som Circe
hade mig gett, då hon varnade mig för att gripa till vapen,
utan jag klädde mig fort i min präktiga rustning, i handen
tvenne de längsta av lansarna tog och trädde i stäven
fram i förväntan, att där skulle Skylla sig tidigast visa,
klippvidundret, som kom för att kval åt kamraterna bringa.
Dock jag ej kunde på henne få syn, fast på töckniga klippan
spejande ivrigt jag blicken höll spänd, så att ögonen svedo.
In genom sundet vi styrde nu kurs, betagna av ångest.
Här oss hotade Skylla, och där den hemska Charybdis
sväljde med ryslig sug det salta vattnet ur havet.
När hon det kastade upp, då sjöd och frusade virveln
liksom en kittel på blossande eld, och skummet då skyhögt
stänkte och regnade ner uppå bägge klippornas toppar;
men när hon sörplade in det salta vattnet ur havet,
såg man det virvla i svalgets djup, och runtom ur berget
dånande genljud steg, och havets botten i dagen
tedde sig, svart av slamm, och mitt folk var blekt av förfäran.
Medan vi alla nu stirrade dit i vår ångest för döden,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
