Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjortonde Sången. Ulysses gästar svinherden Eumaios
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gästvänguden, som hämnare är det för det onda, som övas.
Sju år dröjde i landet jag kvar och mig samlade rikedom
hos det egyptiska folk, ty föräringar gåvo mig alla.
Men då omsider det åttonde kom av de välvande åren,
lände en man från Foinikien dit, en slug och illistig
ärkekanalje, som mycken förtret hade vållat i världen.
Denne mig övertalte med list och på skeppet mig medtog
bort till Foinikiens land, där hans hus och egendom lågo.
Där blev hos honom jag kvar, tills hela det året var ute.
Men när så månader gått och dagarna alla förlidit
under det välvande år och horerna nalkades åter,
lät han mig stiga ombord att till Libyen fara med honom,
förebärande lömskt, att jag skulle med lasten ha uppsikt,
dock för att sälja mig endast som slav och bereda sig vinning.
Nödd och tvungen jag seglade med, fast jag anade sveket.
Skeppet gick ilande fram för en stark och gynnande nordan
ända till höjden av Kreta, men Zeus tilltänkte dem ofärd.
Sedan vi seglat nu Kreta förbi, och ej något annat
land var i sikte och himmel och hav allenast vi sågo,
då lät Kronion med ens mot vårt skepp uppstiga ett blåsvart
moln, och en krusning gick därifrån över svartnade djupet.
Högt nu dundrande Zeus och slungade blixten mot skeppet;
skälvde då hela des skrov för flammande slaget av guden
fylldes av svavelrök, och i havet tumlade alla,
där de på vattnet en stund kring beckade skeppet som måsar
gungade, sedan en gud dem hemkomstdagen berövat.
Medan jag där var nu stadd i en hjärteförtärande ångest,
lade Kronion själv det mörkblåstammiga skeppets
väldiga mast i min famn, att jag än måtte räddas från döden;
denna jag famnade om och drev för de rasande vindar.
Nio dagar jag drev, men på tionde dygnet om natten
vräktes jag upp på thesproternas kust av de rullande vågor.
Där gav mig Feidon, thesproternas kung, den frejdade hjälten,
vård och tog lösen ej alls; ty hans son var den förste, som fann mig,
vilken ock förde mig hem, vanmäktig av köld och av trötthet,
stödjande mig med sin arm, tills faderns boning vi nådde;
där han med kläder mig genast försåg, både mantel och livrock.
Talas jag hörde hos dem om Ulysses. Feidon sig sade
honom ha hyst som sin ärade gäst på hans färd till sitt hemland,
viste mig alla de skatter ock, som Ulysses sig samlat
både av koppar och guld och av järn i de skönaste smiden.
Ända till tionde led fanns där nog för hans ättlingar alla;
sådan var skatternas mängd, som han hade i konungens salar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
