Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugofjärde Sången. Förlikningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
passande gåvor igen, ty det goda man rönt, skall man löna.
Men välan mig detta nu säg och berätta uppriktigt:
vad är för tal på de år, som förrunnit, se’n honom du hyste,
denne förlorade vännen, min son — ack, fordom han var det! —
denne beklagansvärde, som långt från sitt land och de sina
nere i djupet blev fiskarnas mat eller uppe på stranden
fåglars och vilddjurs rov. Ej fingo hans moder eller fader
gråtande kläda hans lik, vi båda, som födde ju honom;
ej fick den ädla Penelope ens, hans dygdiga maka
klaga som övligt sin sorg över älskade maken på båren,
sedan hans ögon hon lyckt — den tjänst, som bevisas de döde.
Säg mig nu sanningsenligt jämväl, att jag måtte det veta:
vadan och vem är du själv? Var äger du hem och föräldrar?
Var har du skeppet förlagt, som dig själv och ditt hurtiga manskap
fraktade hit? Eller kanske du kom på ett främmande fartyg,
som för betalning dig fört, och som seglade bort, när du landsteg?"
Honom svarade då den mångförslagne Ulysses:
"Efter du frågar, skall detta för dig jag berätta uppriktigt.
Jag är från Alybas’ stad, där jag äger min präktiga boning;
son till Afeidas jag är, Polypamons son, som där härskar;
själv jag Eperitos är; av en gudom jag nyss ur min kosa
drevs från Sikanien bort och kastade hit mot min vilja.
Skeppet jag liggande har här på kusten, ett stycke från staden.
Men för Ulysses snart är det femte året förrunnet,
sedan han lämnade mig och seglade bort från vårt rike,
vännen den arme! Och fåglar ändå, som till höger sig tedde,
bådade lycka den stunden han for, och jag gladdes däröver,
själv steg han också med glädje ombord, och vi hoppades bägge
åter att träffa en gång och få hugna varandra med skänker."
Sade. Men sorgens moln i sin natt insvepte den gamle,
djupt uti mullen den svarta han grep med händerna båda
och på sitt vitnade hår den strödde med häftiga suckar.
Men på Ulysses hans själ blev då upprörd djupt, och en snyftning
trängde sig fram ur hans bröst, då han såg sin älskade fader,
och han sprang fram, tog den gamle i famn, honom kysste och talte:
"Fader, här har du mig själv, din son, som du frågade efter!
Återkommen jag är till mitt land på det tjugonde året.
Sluta nu upp med ditt gråt och din tåreväckande jämmer,
ty du skall höra en sak, hur mycket än gäller att hasta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
