Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugofjärde Sången. Förlikningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gniden med olja och klädd i prunkande dräkt, och Athene
nalkades drotten och fyllighet gav åt alla hans lemmar,
medan hon gjorde hans växt mer reslig och kraftig att skåda.
Ut ifrån badet han steg, och med häpnad såg honom sonen,
ty han var sådan att se, som de eviga gudarna äro,
och med bevingade ord han talte till honom och sade:
"Älskade fader, förvisst är det en av de eviga gudar,
som han förskönat dig nu till anletsdragen och växten."
Honom Laertes svarade då, den förståndige hjälten:
"Ack, du eviga Zeus och Athene och Foibos Apollo!
Ack att jag sådan som förr, då på fastlandsudden jag intog
Nerikos’ härliga stad och var själv Kefallernas hövding,
ack att jag sådan fått stånda igår vid din sida i salen,
klädd i min vapenskrud, och fått kämpa mot friareskaran!
Då skulle mången av dem jag ha tvingat därinne att livlös
falla i stoftet för mig, och du själv skulle fröjdats i själen."
Sålunda föllo de ord, som de skiftade där med varandra.
Men när de övriga slutat sitt stök och maten var färdig,
satte de alla sig neder i rad uppå stolar och troner,
därpå med maten de grepo sig an. I detsamma från fältet
lände nu Dolios hem, och sönerna följde med fadern,
trötta av dagens besvär; deras moder, sikeliska gumman,
gått för att kalla dem hem, hon som sönerna fostrat och gubben
vårdade omsorgsfullt, sedan åren på krafterna togo.
När de nu sågo och kände igen sin konung Ulysses,
blevo av häpnad de stående still, men den ädla Ulysses
talade genast med vänliga ord till de komna och sade:
"Sätt dig nu, gamle, till bords och låten förvåningen fara!
Länge vi väntat på er, och fast ivriga efter att äta,
ville vi dröja ändå och hoppades jämt att få se er."
Sade. Då skyndade Dolios fram med öppnade armar,
fattade konungens hand invid leden och kysste den häftigt,
och med bevingade ord han talade sedan och sade:
"Älskade, kom du då hem, som vi alla det önskat så ivrigt,
fast vi ej hoppades mer; men gudarna själva dig hjälpte!
Hell då och hälsad oss var, och beskäre dig gudarna lycka!
Dock uppriktigt mig säg nu en sak, att jag måtte det veta:
har väl den kloka Penelope sport och känner hon redan,
att du är kommen igen, eller skola vi sända ett budskap?"
Honom svarade då den mångförslagne Ulysses:
"Gamle, hon redan det vet, gör dig inga bekymmer för detta!"
Sade; och gubben sig satte igen på den glänsande stolen.
Dolios’ söner jämväl kring sin frejdade herre sig trängde,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
