»Ja, man bör ju ej förtvivla. Gud är ju densamme i dag som fordom, men medgivas måste, att det nu ter sig mera hopplöst än någonsin.»
Så talte till sin maka bonden Sten Rubenson, just som de båda återkommit från järnvägsstationen, där de tagit farväl av sin ende son, Harald, vilken mot sina föräldrars vilja lämnat fädernehemmet för att bege sig till Amerika.
Redan vid Haralds födelse voro hans föräldrar gudfruktiga människor; och den samma dag gossen skådade dagens ljus, började de bedja för honom, att, om han skulle få leva, han måtte bliva en kristen.
Därmed hade de nu fortsatt i nitton år, utan att Harald dock visat någon benägenhet att vilja gå Herrens väg. Bonden Rubenson och hans maka hade dock framhärdat i oavlåtlig bön för sonens frälsning, icke tvivlande på, att det en dag skulle visa sig, att Herren verkligen hört deras böner.
Under den nu tilländalupna vintern hade en genomgripande andlig väckelse gått fram över orten, och många av de unga männen hade stått upp och börjat ett liv med Kristus. För Rubenson och hans maka var det en bitter prövning att finna, det deras son Harald, för vilken det offrats flera böner och förmaningar än för någon annan i socknen, långt ifrån att vända om från sin villas stig, snarare visade tecken till ytterligare förhärdelse. Sålunda hade det varit dessa föräldrars obeskrivligt smärtsamma lott att rätt ofta vid väckelsemötena se sin son bland mötesfridstörarna.
De gjorde honom för detta både allvarliga och kärleksfulla föreställningar, dock till synes utan annat resultat, än att Harald gick ännu längre i fiendskap mot evangelium. Gamla, erfarna kristna trodde sig emellertid kunna tyda detta såsom varande icke enbart hopplöshetens tecken. Den unge mannens samvete var väckt, menade de, och för att värja sig mot dess dömande röst, gav han sig allt hejdlösare fiendskapen i våld. Hans föräldrar läto också säga sig detta och fortforo att hoppas.
Men så en dag kom Harald och överraskade sina föräldrar med, att han beslutit sig för att resa till Amerika. Dem ovetande hade han redan fullgjort en del förberedelser för färden. En sparslant ägde han tillika, som var hans egen, och den räckte gott till biljetten. Som skäl för sin emigration anförde han, att han ville bli fri och att han framförallt ville slippa undan fars och mors böner, vilka han förklarade sig vara mera än trött på.
Föräldrarna blevo djupt bedrövade. Här fanns ingen som helst giltig anledning till emigration. I sitt hem hade Harald allt vad han behövde och mera till. Och efter faderns död skulle fädernegården övergå i hans händer. Ja, att sedan en gång som gamla och orkeslösa få överlåta omsorgen om gården åt ende sonen, hade tidigare utgjort föräldrarnas hopp och glädje. Och nu, i obeskrivligt lättsinne är den unge mannen färdig att skilja sig själv från sin framtids säkert vinkande lycka och kasta sig i ett okänt ödes händer. De gamlas sorg var obeskrivlig. Att här göra sin föräldramyndighet gällande till resans förhindrande var till intet nyttigt, Det hade blott kommit att betyda familjeuppträden av föga uppbygglig beskaffenhet.
»Må han gå sitt öde till mötes», framhöll fadern, »och må barmhärtig Gud förhindra, att någon olycka uppslukar honom.»
Avresan blev sålunda en verklighet. Och nu hade föräldrarna, som sagt, återvänt från stationen, efter ha tagit ett helt fåordigt farväl av sonen.
»Ja», svarade mor Rubenson på sin mans klagan, »det kan ej nekas, att detta gått långt från våra beräkningar. Men vi ha ej rätt att helt misströsta. Må vårt hopp alltjämt stå därtill, att Gud är över allt, och att hans hand når honom även därute i den vida västern. Låt oss hoppas att han en gång skall få orsak att med psalmisten utbrista: 'Vart skall jag gå för din anda och vart skall jag fly för ditt ansikte'.»
»Helt visst skall han det», svarade hennes make. »Men vad den stackars gossen kan komma att få erfara innan dess, det är ej gott för oss att veta.»
»Nej, och väl är det, att vi intet veta för resten. Att Guds öga vakar över honom över allt, vare nu vår tröst.»
Ja, så talte under halvkvävda suckar de gamle, ingendera dock röjande för den andre, huru djup den smärta var, som de båda kände.
*
Genom kupéfönstret såg Harald Rubenson sin hembygd fjärmas. Vid en krök, som banan gjorde, innan den löpte in i en skog och försvann för stationssamhällets blickar, hade den avresande unge mannen utsikten fri mot fädernegården, där denna, ståtlig och inbjudande, tronade på krönet av en backe. På vägen, som ledde dit upp, såg han en sista skymt av de gamla föräldrarna, där de strävade uppför höjden. Det tycktes honom, som om han aldrig förr sett dem gå så krokiga som i dag.
Det skulle ej ha varit synnerligen svårt att av skiftningarna i den unge mannens drag just nu sluta sig till, att det icke var så helt med eget hjärtas lugn och ro.
Så hastigt det där gick, tänkte han för sig själv. Onödigt hastigt för resten. Kunde gärna ha behövt en liten stund till med far och mor. Om jag ändå tagit mor om halsen ett tag. Inte hade det varit så dumt. Och om någon sett det, vad hade det gjort! Jag kunde gärna ha sett far in i ögonen och sagt: Förlåt mig, om ni kan, far! Det hade bestämt inte varit dumt. Fasligt väl alltsammans gick hastigt.
Den unge mannen sträckte sig ut genom fönstret och såg fram emot lokomotivet, som om han haft god lust att hoppa av.
Med växande hast flög vagnarnas rad emellertid bort, och redan var det högrest, tät skog på båda sidor. Emigranten sjönk tillbaka ned på sin bänk, med allehanda stridiga tankar, korsande hans hjärna.
Ej långt ifrån där atlanterångarne lägga till i New-Yorks hamn löper Greenwich Street. Vid dess ända åt Brooklyn till, just där luftbanorna förgrena sig och där Brooklynfararen stiger ned för att under floden fara till sin stad och där New-Yorks gatuliv pulserar som allra starkast, just där stannar gärna en främling från högan nord, stannar såsom inför en hälsning från fädernejorden. Från en i övrigt ganska oansenlig byggnad vajar nämligen här den blågula duken. Man skyndar närmare och kan fort nog genom att läsa anslaget över dörren förvissa sig om, att detta är det Skandinaviska emigranthemmet. Man gör sin entré; och medan ännu dånet från de miljoner, som jaga fram över, på och under jorden därutanför, ljuder en ända in i själen, finner man sig till rätta i ett hem, där, om ock i mycken anspråkslöshet, svenskheten satt sin stämpel på allt. Sitter en ensam individ därinne, kan du gott tilltala honom på ditt eget modersmål. Du kan vara tämligen säker, att han svarar dig på »ärans och hjältarnas språk». Du kan slå dig i samtal med honom, om du vill, men du kan i de flesta fall bereda dig på, att samtalet ej tar den gladaste tonen. I nio fall av tio kan du vara viss om att få höra om missräkningar utan tal, om förlorat mod och om knäckt nervsystem. Samtalet glider kanske in på fädernejorden och om ännu levande och längtande gamla föräldrar, och du vänder dig bort, medan du nyper en förrädisk tår, som, utan att be om lov, tränger upp i ögat.
Nå, där inne satt verkligen här avsedda dag en främling »from old Sweden». Den vårdslöshet varmed den unge mannen sträckte ut benen framför sig, medan han lät de slappa armarna hänga över stolkarmen, var närmast en följd av en obeskrivlig trötthet.
Fötterna värkte efter den dagslånga vandringen utefter de milslånga gatorna. Redan hade flera veckor gått efter framkomsten till dollarlandet. Av det guld, han i Sverige drömt om, att han här skulle skära med täljknivar, hade han ännu ej sett en strimma. Den frihet, han menat sig här skola finna, hade han verkligen funnit, men huvudsakligen så, att han fick sköta sig just jämt som han ville, ingen annan än han själv bekymrade sig om den saken. Ja, han var fri, nästan fågelfri. Men denna frihet gjorde honom inte vidare lycklig. Men det var dock under allt något, varifrån han inte kunde bli fri, och det var samvetets röst. Och när helst denna lät sig höras, tvang den med makt hans tankar över haven hem till fädernegård, av skogen omsusad och av Ljusnan ombrusad. Och på dess trappa såg han, såg Harald Rubenson i andanom sin mor, då hon, medan solen sjönk i västerled, sände en bön upp till Gud för sin son där borta i väster.
Ett omätligt längtans lidande pressade hans sinne och lade dysterhetens mörkaste moln över hans ansikte.
Harald reste sig. Han ville ut, helst ut där vimlet var som starkast och där gatularmet var som mest bedövande. Där trivdes han bäst. Medan de brokiga scenerna hastade hans öga förbi i den mest skiftande mångfald, och medan marken darrade för lastbilar, för luftbanor och för spårvagnar, njöt hans inre lättare den ro, som ensamheten alltid störde. Han ville börja vid 14:de gatan och gå fram till 20:de och 21:sta. Han ville ner i Kinakvarteret, han ville förirra sig in bland negrerna, han ville dröja ute till midnatt, han ville gå fram, där brott och nöd höra till dagligt bröd. Hans själ ville bedövas för att kunna glömma...
Och natt välvde ner över New-York, staden, vars brott och nöd och vars tårefloder ingen mätt upp.
Harald Rubenson, hälsingesonen, drog fram gata efter gata och släpade värkande fötter efter sig. Det var midnatt redan, men föga mindre vart gatuvimlet för det. De ruskiga fysionomierna kunde tvärtom räknas i växande antal. Snart visste den unge mannen, icke mera, vart han förirrat sig. Det var honom för övrigt ganska likgiltigt. Men då plötsligt tonerna av en sång trängde till hans öra, rycktes han upp till det innersta av sitt väsen. En sång, tydligen en andlig sådan, här mitt i en röra av brott och nöd och synd! Det kom ny kraft till hans fötter och ben, och han trängde sig genom vimlet hän mot det håll, varifrån sången hördes komma. Han kunde nu t. o. m. höra, att icke ens melodin var honom främmande. Han måste ha hört den vid väckelsemötena hemma i Hälsingland. Harald blev ivrig. Han tycktes nu vara de sjungande helt nära, och ändock stötte han icke på dem. Icke förrän han vek om gatuhörnet och befann sig på en av de bredare avenyerna.
Om midnattsmötena ute på gatorna i världsstäderna hade han väl hört talas, medan han ännu var hemma, men icke, förrän han stod alldeles inpå ett sådant, kunde han tänka sig, att det var från ett sådant, som sången kom.
Det överraskade honom att finna, det mötesledarne voro ett par yngre kvinnor i Frälsningsarméns uniform. Han trängde genom hopen av kringstående så nära som möjligt den för tillfället resta primitiva plattformen, på vilken frälsningsofficerarna stodo. Han kände sig så förunderligt trygg här. Och dock borde en blick på de typer, som här till det mesta omgåvo honom, kunnat skrämma honom. Här var en verklig och utsökt samling av samhällets olycksbarn. Män och även några kvinnor, för vilka ett hem för närvarande och sedan långt tillbaka var ett främmande begrepp.
Sången hade tystnat och en av kvinnorna på upphöjningen hade börjat bedja. Sin bön framsade hon med sitt ansikte vänt upp mot den nattsvarta himmeln, och stundom sträckte hon även sina händer mot höjden för att med en vånda ej olik en barnaföderskas anropa allsmäktig Gud om, att en välsignelsens våg måtte tillåtas bryta fram över mötet och låta något av sina flöden slå in i dessa fattiga, härjade bröst. Harald kunde se, att djupt allvar präglade envar bland de kringstående, även bland de till synes ruskigaste. Det förvånade honom, att alla voro så andäktiga och stilla. Harald visste ej ännu att bland civiliserade länder det finnes blott ett enda, där det ännu kan förekomma att man stör en andlig sammankomst, och att detta enda var hans eget fädernesland.
En predikan vid midnattstid ute på gatan och inför en skara hemlösa stackare bör och behöver ej bli lång. Ett budskap om frälsning för de största syndare, en vädjan vid Gud att gripa tillfället just nu, det var allt! Då man här tydligen av erfarenhet visste, att sången, den enkla hjärtevarma var för hårdnade bröst en upptinande makt framför andra, grep man snart nog åter till denna.
Hälsingesonen var långt ifrån okänslig för vad som vid denna sällsamma gudstjänst förehades, men hans ännu alltför obetydliga kännedom om språket, hindrade honom dock att, såsom han nu uppriktigt önskat, följa med.
Särskilt den sång, man nu med en så hjärterörande melodi tog upp, hade han gärna velat förstå.
Och nu vad var det han hörde? Var det månne en inbillning blott! Nej, så sant han levde, någonstädes i hopen måste några svenskar ha fattat posto. Han hörde svensk text blandas in i sången. Han böjde huvudet och lyssnade med ansträngning.
Åh, han hade icke misstagit sig. Orden hördes nu tydligt nog:
»Kom, kom, kom i Herrens namn.Se, Jesus är din vän.
Han står än med öppen famn,
så skynda nu och kom igen.»
Vad betydde då detta! Han, som flytt från sin moders böner, skulle han här mitt ibland miljonstadens sämsta slödder nås av det budskap, han trodde ej mera fanns för honom. Om frälsaren själv stått i synlig måtto framför honom och tagit honom vid skuldran och sagt såsom en gång till Judas: »Min vän, för vad är du här?» så kunde han icke ha känt sig mera tillintetgjord.
Återigen togs kören opp; och full av klang och kraft, såsom om den varit ett eko från de norrländska skogarna och fjällen, ljöd sången:
Kom, kom, kom i Herrens namn.Se, Jesus är din vän.
Han står än med öppen famn,
så skynda nu och kom igen.
Haralds ögon sökte de svenska sångarne. Och där stodo de verkligen; en liten grupp av män med utpräglade nordiska drag. Nu var det slut med hälsingesonens kraft, han kände sina knän svikta, hela hans inre var upprört av ånger och längtan. Han trängde sig bort till sina landsmän där de stodo och med glädjestrålande ansikten sjöngo på sitt eget språk. Nu var han alldeles intill dem. Han hade velat ge sig till känna, men hans mod svek honom. Den iver, varmed han betraktade dem och som röjde, att han förstod deras sång, lät dem så småningom ana en landsman. En av främlingarna räckte honom med en forskande blick handen. Harald såg på mannen och stod där själv ett ögonblick som ett enda stort frågetecken.
»Ursäkta», började han, »men är detta icke pastor Edgard Lind från Sverige?»
»Jo, min vän, så är det, men vem är då ni?»
»Jag är Harald Rubenson från Hälsingland. Pastorn har predikat hemma i vår socken och har flera gånger bott i vårt hem.»
»Åh, ni är Sten Rubensons son!»
»Ja, visst.»
»Åh, ni gör mig utom mig av överraskning. Vad har då fört er hit över?»
Den frågan blev för vår unge man en samvetsfråga, och han var ej i stånd att med ens svara. I stället slog han ned sina ögon och vände sig bort, överväldigad av rörelse.
Pastor Lind fylldes av undran och förvåning.
»Låt oss höra, min vän», fortfor pastorn, »är något ledsamt å färde, så kanske Herren har sänt mig och mina kamrater i er väg för att bistå er.»
»Ja, det är ledsamt nog», förmådde nu den unge mannen svara. »Jag har flytt från mina föräldrars böner.»
»Och dessbättre inte lyckats», inföll pastorn.
»Nej, de ligga över mig nu mera än de gjorde, när jag var hemma.»
»Och huru har ni kommit till detta midnattsmöte?»
»Det kan jag ej förklara. Jag har drivits hit med eller mot min vilja.»
»Gott, då är i alla fall detta ert tillfälle att göra upp med Gud.»
Nu vände sig den unge mannen mot sin landsman, och för mycket gripen för att kunna svara, lät han sitt huvud falla mot predikantens skuldra.
Under tiden hade de båda frälsningsofficerarne fortfarit att mana de olyckliga hemlösa till sinnesändring och tro, och såsom en sista vädjan föllo de på sina knän och med mot sina olyckliga åhörare sträckta händer, sjöngo de en gripande kör, och eftersom männen från norden kände den svenska texten även till den sången, stämde de in och sjöngo med känsla och kraft:
»Se han väntar, beder, klappar,öppna nu!
Se, han väntar, beder, klappar,
öppna nu!»
»Bröder», sade pastor Lind till sina landsmän.
»Säg, om inte detta blir det uppbyggligaste på hela vår kongressresa!»
Nu förnams en rörelse bland de församlade. En man, höljd i trasor och med ytterligt utmärglade drag, synes tränga sig fram till »plattformen», en bräda, vilande på några uppstaplade träklabbar. En annan följer honom, så ock en tredje och den fjärde är hälsingesonen, följd av sina landsmän. I gatans smuts ha de knäböjt; och med växande värme ljuder sången:
»Se, han väntar, beder, klappar,öppna nu!» - - -
*
Ej fullt fjorton dagar senare hade Sten Rubenson och hans hustru brev från sin son Harald, som däri förtäljer om sin sällsamma omvändelse. Med sina huvuden lutade samman, läste de brevet om och om igen, läste genom tårarna.
»Ja, jag vill säga med sångaren», sade slutligen Sten Rubenson: »'Underlig är du i allt vad du gör, vem kan dina vägar förstå.'»
»Ja», svarade hans maka, »var finnes en plats på jorden, där inte hoppet om frälsning strålar de ångerfulla till mötes! Men huru stod det? Vill han inte komma hem igen?»
»Jo, han säger, att han vill komma, så snart han fått arbete och tjänat in så mycket, att det betäcker resekostnaderna fram och åter.»
»Ack, för all del, låt oss skriva och säga, att han är välkommen hem när som helst!»
»Ja, behövs det?»
»Kanske inte!»
