Det var afton. Angela hade gått upp på sitt rum. Petra satt i soffan i salongen. Lampskenet kastade en ring av ljus över bordet och mattan. I tystnaden och dunklet i hörnen drömde de vita stolarna med griparna på sina ryggstöd.
Petra kunde höra Angelas steg där uppifrån. Hon böjde sig litet fram och något prasslade i hennes klänningsficka. Hon tog upp det. Det var ju brevet hon fått på förmiddagen.
Hon bredde ut arken framför sig på bordet. Nu skulle hon väl läsa det i lugn och ro. Högst uppe på sidan stod namnet på ett sanatorium och en kurort i Schweiz. Ack, den stackaren var sjuk. Hon mindes klasskamraten Karin Blumstedts kutiga rygg på bänkraden framför sig i skolrummet. Hon hade varit en gänglig flicka med två smala råttsvansar till flätor och en elak blick ur sina talgiga ögon. Petra hade aldrig känt sig vidare dragen till henne.
Petra började läsa en smula undrande. Vad kunde Karin vilja henne? Det var väl ett sådant där plötsligt infall man kan få, när man är i ett främmande land och en ensam stund sentimentalt vill erinra sig skoltiden och de första ungdomsåren. De gamla kamraterna i småstaden kunna då med ens erhålla nytt liv för ens ögon och helt plötsligt tyckas en ha varit verkliga vänner. För Karin Blumstedt hade väl Petra von Pahlen utan dennas egen förskyllan hastigt och lustigt blivit till en sådan där gammal vän. Början av brevet var också fylld av orden: "Minns du! Minns du?" Petra kände sig nästan besvärad. Den andras livliga minnen kommo henne då alls icke vid. Men så med en gång vidgades hennes blick som om hon blivit skrämd. Mitt i detta banala brev med dess utropstecken och understrykningar kom ett stycke, som fick Petra att känna sig som när man går på en lugn landsväg och plötsligt får se en häst i vilt sken galoppera emot sig. Där stod det:
...När du var så där en aderton år, förlovade du dig med en Thomas Meller. Det skulle ju vara hemligt, men alla visste det. Vad jag var avundsjuk på dig! Sjutton år och redan förlovad, kanske snart gift och med ett eget hem! Kan du tänka dig att Thomas Meller är här på sanatoriet! Det är inte han som är sjuk. Det är hans fru, som har svagt bröst. För han är gift nu och har med sig hustrun och en liten son. Frun är utländska och dotter till någon tysk-spansk eller tysk-portugisisk konsul i Sydamerika, du vet dit han for den där gången. Det är alltså hon som är sjuk. Hon verkar extravagant, men han ser så intressant ut. Vi ha också växlat några ord, när han hörde jag var från din hemstad. Han skall fara till Sverige på nyåret.
Petra lät brevet sjunka i knäet. Ett par ark föllo ned på mattan vid hennes fötter. Hon brydde sig ej om att ta upp dem. Brevet, som hon hela dagen likgiltigt burit i sin ficka, hade haft ett budskap till henne: Thomas Meller var åter i Europa, i Schweiz. Han tänkte sig tillbaka hem till Sverige.
Och just denna dag hade hon sett honom för sig på ett särskilt sätt. Var det ett varsel kanske? Liksom det händer ibland, då man tänker på någon och man tycker sig höra honom sätta sin käpp utanför i förstugan. Tittar man ut, finnes ingen där. Men strax därpå stiger han in i rummet.
Ja, den gången då Petra förlovat sig, hade hon varit inemot aderton år. Nu var hon trettiotre. För fjorton år sedan for Thomas Meller ifrån henne. Det var ett främmande land som lockat honom. Det landet hade varit mera värt för honom än Petra, hans fästmö, mer värt också än hans gamla mor. Han övergav två kvinnor. Två kvinnor som älskade honom.
Petra rynkade smärtsamt ögonbrynen. Det var längesedan den historien. Men när hon med hast i tankarna flög tillbaka till det där året, tyckte hon att det var helt nyss allt hänt. Föräldrarnas trädgård drev emot henne med en doft av blommor - en doft av höstens rosor och den fuktiga lukten från kastanjernas träd, mörka, nästan svarta i sin djupa grönska. Ack, denna hennes barndoms och ungdoms trädgård! Den svävade fritt i rymden lik en sagans och drömmens lustgård. Där hade Thomas första gången kysst henne under den stora kastanjen. Hon tyckte sig se sin mors bleka ansikte skymta i ett fönster till deras hus inne i trädgården. Hon tänkte på hur hennes mor icke velat veta av förlovningen med Thomas. Hon hade sörjt däröver, som om hon förlorat Petra. Hon ville äga henne ensam. Över Petra hade hon ju ständigt vakat med en svartsjuk kärlek, som varit svår att fatta.
Detta brev om att Thomas Meller skulle komma tillbaka till sitt land igen, skrivet av en kvinna som, bara för att hon ej hade något annat att göra, hittat på att klåfingrigt gräva i Petras gamla sår, gjorde Petra helt upprörd.
Inom henne vaknade en längtan, ett hopp, som hon trodde länge sedan ha dött. Hon hade försökt att glömma, ja hon hade en gång trott att hon hade glömt. Den gången för fyra år sedan, då hennes syssling Tage Ehrencreutz bott hos Johan von Pahlen och visat sig intagen i henne, hade hon velat bli hans. På ett grymt sätt hade hon då fått veta att han var bunden vid en annan.
Thomas skulle komma tillbaka! Men åren, alla dessa år, som gått, kunde icke strykas ut. Hon kände honom kanske icke längre, hon visste inte heller vad han kunde ha upplevat där i det andra landet. Och han hade en hustru, en extravagant utländska, och en son. Fast man kan ju skilja sig från sin hustru. Och hans hustru var sjuk, hon kunde dö.
Petra lade handen över ögonen. Angela gick där uppe i sitt rum. Hennes tofflor slogo mjukt mot taket ovanför Petras huvud. Det var som en påminnelse om att Petra icke var alldeles ensam. Hon hade Angela. Ja visst. Men det var icke nog för hennes hjärta som längtade. Hur kunde det vara nog? En kvinna behövde en mans kärlek och ömhet. Hon måste ha egna barn, kunde icke nöja sig med en annan kvinnas. Och Petra lyfte lyssnande upp huvudet. Långt, långt bortifrån tyckte hon sig höra små steg... De kommo från parken, nej de kommo från molnen. Det var barn, som sprungo. Späda nakna fötter slogo mot en osynlig rymd. Ofödda barn längtade efter mödrar. Kanske ett par av dem sökte efter Petra, som satt här med tomt sköte och en moders hjärta. Men Petra lät händerna falla, när hon förstod att det var vinden som drev sitt spel där ute i parken.
Jag är väl ingen riktig kvinna, tänkte hon då ödmjukt och sorgset.
Det fanns så många andra kvinnor som Petra kände, vilka ägde hem och barn och kärlek. Betty till exempel, hennes bror Hans' hustru, hon med sina tre barn och sitt stora hus. Just nu skulle Petra velat vara hos henne. Vad Betty skulle banna Petra och säga henne att hon hade sitt hem och sina plikter här på Eka och att Angela behövde henne! Hon ville gå till Betty i morgon. Men så ångrade hon sig. Alltför väl kände hon sin egen slutenhet och tystlåtenhet. Hon skulle nog sitta där hos Betty, som skulle omsvepa henne med den ömma glansen från sina mörka ögon, men hon kunde ändå inte tala om Thomas. Hon var rädd för att Betty, den nödtorftigt kristnade judinnan, skulle tycka att hon, Petra, vore en gammal älskogskrank ungmö.
En kärlekshistoria som låg femton år tillbaka! Vem bryr sig om en sådan? Den är ju begraven sedan en evighet. Men i den kärlekshistorien blommade Petras första ungdom skär och ljuv. En psalmvers man lärde sig som barn, den kan man utantill ända in i ålderdomen. Den första starka upplevelsen dröjer kvar genom åren, en psalm, en hymn den också, om man så vill, en sång om den man älskar.
Petra steg upp och gick fram till ett av fönstren. Hon hörde ett sakta porlande från sjön där nedanför parken. Lampskenet lyste i en gul fläck, speglande sig i rutan. Men Petra tyckte där hon stod med pannan tryckt mot det svala glaset att mörkret där ute samlade sig till en flod, som flöt förbi huset. Det gula ljuset glänste matt i dess djup. Hon kände sig ängslig för denna svarta flod. Det var som om den förde med sig dagarna och åren och timmarna i hennes liv. Obarmhärtigt ryckte vattnet loss tingen från verklighetens stränder, som kantade floden, den lät dem följa med på färden. Vart? Voro vi inte alla på väg till ett okänt land?
Petra hakade sig fast vid fönstret där hon stod, för att floden icke skulle draga henne ned i sitt djup. Hon tyckte att allt var osäkert, flytande, svart. Ingenstädes fanns det fäste. En flod gled ut i natten och förde med sig hennes minnen. Men så drog hon ett andetag av lättnad. Än en gång nådde henne den välbekanta och ändå sällsamma doften från hennes föräldrars trädgård. Och hon höjde blicken och tyckte sig se en skymt av trädgården, som gled förbi ovanför det svarta vattnet.
Petra gick ett par slag över rummet. Hennes hjärta ville icke lugna sig. Varför hade icke Thomas den gången hållit fast vid henne? Var hon för sval? Det var sant: hon hade icke givit sig åt honom. Skulle en annan kvinna kanske gjort det? Ofrivilligt tänkte hon med en liten rysning på Angela. Ja, Angela! Om kärleken en gång grepe henne, skulle hon giva sig helt åt den man hon älskade. Hon skulle kasta sig in i alltsammans som i en brinnande eld. Men hon tillhörde väl ett nytt släktleds kvinnor: djärvare, men också givmildare. Givmilda utan blygsel. Petra kände sig naken, i en fattigdomens nakenhet som ingenting har att ge bort.
- Jag vill vara en annan än jag är, suckade Petra. Men jag kommer inte bort från mig själv.
Hon var denna natt instängd, fångad i sig själv, som en fågel i bur. Hon hackade mot gallret, men fick icke sönder det. Hon tänkte förtvivlad på dagarna som rullade i väg, upptagna av tusen små bestyr. Ack, dessa små futtiga ting som likt en svärm av grå myggor omgåvo en! Man kunde icke se himlen för dem. De där myggorna stucko och sögo ens blod. Vart flögo hennes tankar, när hon vaknade på morgonen? Till sykorgen med saker som skulle lagas, till måltiderna, vad man skulle äta och mätta sin kropp med. Och under tiden spände sig en oändlig rymd runt jorden. Kanske fylld av under, kanske gömmande på en himmel, som ens blickar icke kunde nå.
Petra vände sig om och såg spegeln glänsa svagt i ett hörn av rummet. Hon grep plötsligt lampan och närmade undrande sitt ansikte mot spegelglaset. Där mötte henne hennes ansikte, blekt i ljusskenet. Under hårets kastanjebruna våg syntes den breda vita pannan. De mörkblå ögonen blickade allvarsamt och klokt framför sig.
Inom henne jublade det plötsligt till: jag är väl ändå inte så gammal än.
I ljusskenet och skuggornas spel syntes huden slät och vit. Munnen var så röd. Med ens for det som en krusning, en solblixt, över ansiktet i spegeln: Petra log mot sig själv.
Så vände hon sig bort från spegeln och satte lampan tillbaka på bordet. Hennes rörelser hade på ett ögonblick blivit friare och gladare. Angelas steg där uppe hade tystnat. Nu sov hon kanske. Hon visste ingenting om Thomas Meller och skulle väl aldrig heller få veta något.
Och Petra gick uppför trappan. Ett tåg hade denna afton rasslande
farit förbi det lugna Eka, och i ett av kupefönstren hade Petra en
sekund skymtat den hon älskat för så länge sedan.
