Adèle hade aldrig någon ro. Hon var Ekas stän- digt irrande fredlösa ande. Överallt skymtade hon fram med sina bleka ögon och sin nästan smärtsamt hopknipna mun.
Hennes eget hushåll kunde dock ej fylla hennes dag, fastän hon alltid jämrade sig över hur upptagen hennes tid var. Icke ens sedan hon lagt sig och som- nat, vilade hon som andra människor. I drömmen jagade hon över vida sträckor, plöjde genom sum- piga ängar, vaggade i båtar som livsfarligt gungade, tappade sin hatt eller någon klädespersedel och måste dyka efter den. Ibland drömde hon också att hon naken sprang och sprang för att hinna någon. Och hon vaknade ofta flämtande och med håll i sidan, som om hon verkligen sprungit. Hennes spända ner- ver fingo aldrig slappna av och vila. Vad sökte hon med sådan hets? Vart ville hon? Hon visste det väl inte själv.
Alltsedan hon hört predikanten med den vackra rösten i skolsalen, hade hon fått något nytt att tänka på. Sitt begär, ständigt vaket och aldrig tillfreds- ställt, sökte hon nu mätta med bilden av den stor- växte mannen, som stått där leende med fram- sträckta händer. Hon sade sig att han sett henne och att det var henne han velat omfamna, då han brett ut armarna. Vad han sagt, hade hon icke lyssnat till.
Adèle låg ensam i sängkammaren. Arrendatorn och hon hade ju bara någon tid efter sitt giftermål flyttat i var sitt rum. Här i rummet med den vita sängen levde hon ett slags olyckligt äktenskap med sig själv. Hon hade en stor bred spegel, som sträckte sig från golv till tak, och dess blanka glas återgav som en insjös stilla vatten henne själv och sakerna omkring henne, medan ett ljus om aftnarna oroligt lät sin låga fladdra. Detta vita rum, fyllt av kry- pande skuggor, som likt grå slickande djur omgåvo henne, satte henne ibland i en brinnande högtidlig extas. En var Adèle med den åtsittande klänningen och den tunga kjolen, som lindade sig om benen, och det släta håret snipigt tillvridet i en knut i nacken, en annan Adèle hade kastat kläderna och i glaset skimrade en vit kropp med runda lemmar och långa smala ben. Hon älskade denna Adèle som fram- trädde under klädernas hölje. Med heta kinder kunde hon hålla om sina bröst och sänka huvudet med blicken girigt omsvepande hudens vithet och de lena skuggorna som drömde i fördjupningar och veck. Hennes upplösta hårslingor vredo sig som ormar utefter axlar och rygg. Den vita nakna Adèle älskade sig själv med en ömhet sådan ingen man känt för henne.
Ibland om kvällarna då arrendatorn ännu arbetade ute i ladugård och stall och mörkret regnade ned mellan parkens träd, satt Adèle i salen och smuttade på konjak. Det var en helt naturlig utväg för henne att jaga undan vardagens tyngd genom att dricka. Arrendatorn besvor henne att låta bli. Han skulle nekat att ta hem sprit, om han inte förstått att hon då säkerligen skulle gått omkring i stugorna och tiggt sig till att få låna av andra det hon ej kunde komma åt hemma. Genom en instinktiv självbe- varelsedrift höll Adèle sin last hemlig. Inte ens Petra visste något därom. Hon fann ibland Adèle besyn- nerligt uppsluppen, men tänkte ej närmare därpå. Adèle blev nämligen glad av alkohol. Tyngden, som vilade som en gråsten invid hennes hjärta, upphörde att trycka, när hon drack. Hon brukade då ibland sitta och tala ömt och jollrande med sig själv.
-Stackars liten, kunde hon nynna, var inte rädd du Adèle, min vän. En svart best ville bita mig, men jag slank undan. Hans käft gapade röd med vilda rovtänder. Men jag tog en röd silkesschal och slängde i gapet på honom. Det trodde han var kött. Mums! Mums! Så dum han var.
Nästan alltid tyckte hon sig se ett svart stort glupande djur, som jagade henne. Kanske därav hennes ständiga oro. Hon jagade själv eller blev jagad. En rädsla för något, för någon som skulle äta upp henne, låg alltid på lur. När hon var barn, hade jungfrun de haft då skrämt henne med att "fula svarta gubben" skulle komma och ta henne, om hon inte var snäll. Livets stora svarta odjur sökte henne nu genom minuterna och timmarna, som hen- nes dagar droppade bort i. Hon hade också en gång som liten drömt att hon lagt sig på sned över två sängar. Plötsligt flyttade sig sängarna, och hon trillade ned i mellanrummet. Där på golvet, dit hon föll och föll utan att någonsin hinna ned genom det svindlande djupet, grinade ett vederstyggligt gubb- ansikte skräckinjagande emot henne. Den drömmen och barnjungfruns försök att få henne lydig med den "fula svarta gubben" hade etsat sig in i Adèles hjärna och döko upp på nytt efter så många år, verkligare nu än under barndomen.
En kväll satt Adèle med sitt glas framför sig i matsalen. Hon hade just hunnit bli glad. Hennes läppar voro skilda åt, ögonen skimrade litet som bleka opaler. Då hörde hon steg. Hon reste huvudet lyssnande. Det var någon med hennes man. Vem kunde det vara? Snabbt gömde hon butelj och glas i skänken och reste sig, när dörren öppnades. Hon gav till ett litet kort skrik. Bakom sin man skym- tade hon en stor gestalt i vid ulster. Det var kolpor- tören. Hon stod stilla, seende på honom som om hon inte trott sina ögon.
Arrendatorn var helt förlägen. Han förklarade:
-Jag träffade herr Wahlbom hos handelsman- nen. Han hörde sig för om rum, ser du. Han tänker slå sig ned här för en tid. Då kom jag att tänka på att vi ju ha ett rum där uppe. Om du vill...
Arrendatorn såg ängsligt på Adèle. Hon var så nyckfull. Det var alltid farligt att komma fram med förslag. Hon skulle alltid själv komma upp med allting.
Mannen från Adèles vakna nätters drömmar stod framför henne. Och hennes egen man hade fört hit honom! Adèle brast plötsligt i skratt.
-Visst ha vi rum, sade hon. Ni . . . Ni får gärna bo här.
Han stod där med hatten i handen och såg litet häpen på henne. Han mindes henne nu, den där bleka kvinnan som betraktat honom så intensivt i skolsalen.
-Tack, sade han. Det är mycket vänligt. Stif- telsen i Stockholm har länge önskat att jag skulle för en tid slå mig ned litet stadigvarande någonstans här i orten. Det är också tröttsamt att beständigt resa. Härifrån kunde jag göra utflykter till grann- socknarna. Det förefaller som om folket här gärna lyssnade till Guds ord, så att en väckelse med Herrens hjälp kunde komma till stånd.
Han flikade oupphörligt in ett ord om Herren, liksom hade han en känsla av att han behövde skydd mot denna kvinnas bleka ögon.
-Jag skall genast göra i ordning rummet, sade Adèle livligt. Jag måste först elda i kakelugnen.
Hon sprang ut i köket, lämnande de två männen ensamma i matsalen. Från den inre förstugan ledde en smal trappa belagd med en grann trasmatta upp till vindsrummet.
Adèle skyndade dit upp med en lastad vedkorg. Hon var glad och hade svårt att låta bli att sjunga och skratta högt för sig själv. Hon steg in. Det var ett ganska litet rum. Arrendatorn hade ursprungligen tänkt på rummet som blivande barnkammare, fastän han varit tveksam för trappans skull. Den kunde vara farlig åtminstone för småbarn. Men de fingo aldrig några barn. Adèle ville inte ha några. Adèle bestämde i stället att det skulle bli gästrum. Men de fingo heller aldrig några gäster. Så förblev rummet stående tomt. Och nu skulle det tas i besittning av kolportören. Där fanns en himmelssäng med vita, nu litet dammiga omhängen. Det var ett utslag av Adèles fåfänga, hennes begär att skapa om arren- datorsbostaden till något som skulle se ut som en herrgård. Adèle stannade på tröskeln. O, hon skulle göra rummet så fint!
Hon proppade kakelugnen full med ved och tände på. Det sprakade hemtrevligt och muntert. Så sprang hon efter lakan och började bädda. Kudden tyckte hon strax var för liten och hård. Då hämtade hon en från sin egen säng. Sista gången hon varit i staden hade hon köpt en tvål som hade en skarp doft av nejlika. Den lade hon i tvålfatet.
Medan Adèle höll på att träda ett kuddvar på sin kudde, steg kolportören in i rummet. Adèle lyfte sitt ansikte från arbetet. Hennes ögon skeno mot honom, där han blev stående mittpå golvet.
-Kommer ni att trivas här? frågade Adèle.
-Här är alldeles för fint, svarade han tacksamt.
Han gick fram till brasan och sträckte ut hän- derna mot flammorna.
Adèle satte sig på sängen.
-Jag är glad att någon bor här, sade hon. Här är sa förfärligt ensamt på landet. Ett äktenskap som vårt behöver också en tredje till sällskap. Vi komma att gräla mindre på det viset.
Kolportören såg för sig arrendatorns ansikte med de goda ögonen och föreställde sig lätt, vem det var som grälade.
-Jag har givit er en kudde från min egen säng, sade Adèle andfått: Ni skall ha det bästa, förstår ni.
Han såg nästan generad på henne. Han fick en ilande känsla av rädsla, när han mötte hennes blick. Hon gled upp från sängen och stod med ens bred- vid honom så att brasans värme också nådde henne.
-Det är kallt, sade hon rysande. Ni vet kanske inte, vad det vill säga att bo på landet om höstarna. Det är mörkt då. Man tycker sig se spöken om kvällarna. Utanför tassar och tassar det.
Men han avbröt henne med ett hjärtligt skratt.
-Jag är född på landet, sade han muntert. Min far var lantbrukare. Han var en kunnig man som gått igenom en högre skola. Det var han som gav mig törst efter att läsa. Jag hade ett så lyckligt hem. Och nu, sedan mina föräldrar äro döda, tycker jag ändå att hela jorden är mitt hem. Det är därför att Jesus har vandrat på jorden, ser fru Holmström. Jag söker gå i hans fotspår.
Hon tittade upp på honom med en plirande, sökande blick. Vad han var stor och stark! Hans famn var som en björns. Håret stod silkeslent och blont kring hans runda panna, och blont och silkes- lent krusade sig skägget kring hans fylliga kinder. Det friska röda ansiktet strålade. Hon trodde att hon lätt skulle få honom att älska sig. Det var något så pojkaktigt och barnsligt hos honom.
-Ja, då så, sade hon litet trumpet. Då känner ni till hur det är på landet. Jag hatar det!
-Inte hata, förmanade han. Fru Holmströms hem är ju här. Fru Holmström har en god make.
Hon gick mot dörren.
-Sov gott, sade hon långsamt.
När Adèle kom ned i salen igen, såg arrendatorn på henne spörjande. Han hoppades inom sig att hon ej var ond på honom.
-Är du glad att jag tog honom hit? frågade han försiktigt.
-Ja, det var bra, sade Adèle.
-Då är du nöjd då, sade arrendatorn lättad.
Hon gav honom en blick.
-Å, ja visst. Det skall nog gå utmärkt.
När hon stängde dörren in till sin sängkammare,
skickade hon honom ett gäckande ögonkast. Men det
såg han inte.
