Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
177
Han bröt ofördröjligen upp för att återvända till sin broders
plantage.
Dit anlände han på natten. Svarta tjänare och tjänarinnor
mottogo honom och frågade efter hans befallningar.
— Mitt ruml sade John Lehman kort och befallande.
— Befaller massa ingenting vidare? frågade Zoppo underdånigt.
Ska’ jag inte kalla hit herr Willner?
— Nej! svarade den tillfrågade med ett obehagligt ansigtsuttryck.
Vi uppskjuta allt till i morgon. Jag är trött och vill sofva. Lys
mig, Zoppo 1
Han framställde ingen fråga rörande sin broders sista ögonblick,
ingen deltagande förfrågan angående den tröstlösa Xenias öde kom
öfver den hjärtlöse egoisten» läppar.
Stackars Xenial Hur mörk och hotande ser inte din framtid
uti Försvunnnen är den lyckans sol, som hittills så strålande
belyst din väg.
Och äfven den nyutnämde öfveruppsyningsmannen Willner, som
i sitt hjärtas djup närt och fortfarande närde ett svagt hopp att en
gång få kalla den sköna Xenia sin, motsåg med bekymmer
framtiden.
Äfven slafvarne hyste för sin del allvarsamma farhågor, och en
gammal negerkvinna gaf i följande klagan uttryck åt den allmänna
oron:
— Ve oss, som förlorat en god herre 1 Massa John Lehman
bär i sitt bröst en sten i stället för hjärta. Han kommer att tukta
oss med järnris och skorpioner.
Hjelten på Cuba.
12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
