- Project Runeberg -  Hjelten på Cuba / Förra delen /
206

(1898-1899) Author: Sten Ulfsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

206

skalle slita de båda, som af varm kärlek der inne höllo hvarandra
omfamnade, från hvarandra och säga till Anna:

— Stöt ifrån dig Svenl Mig bör du älska, endast mig, din
laglige make.

Skulle hon väl någonsin mera kunna med samma innerliga
hängifvenhet smyga sig intill honom, sedan han frånröfvat hennes lille
John hans far och med våld slitit innerliga band?

—■ Nej, o nej, jag kan det inte, utbrast han. Jag tycker ju så
mycket, så gränslöst mycket om henne. Skall jag då frånrycka
henne en fridfull lycka och tvinga henne i band, som tungt måste
trycka hennes hjärta? Nej, min älskade Anna, du skall ostörd få
glädja dig åt din lycka. Du skall få behålla din sinnesfrid och
aldrig få en aning om, att din Emil, den för död ansedde, var här
i hopp om att återfinna sin lycka, och att han åter drog ut i vida
verlden, ensam och öfvergifven, såsom han kommit. Jag vill ej
störa er olycka; aldrig skolen I få en aning om, att Emil Stark ännu
finnes i lifvet.

En suck höjde mannens bröst.

Visserligen öfverväldigade honom smärtan för ett ögonblick,
liksom hade han pålagt sig själf en allt för stor börda, men det
gick snart öfver; han hade under sin förnedringstid i fjorton svåra år
lärt sig att lida utan klagan.

Derför ryckte han också nu upp sig. Ännu en gång rätade han
upp sig för att kasta en sista afskedsblick’på den kvinna, som han
älskade ända till afguderi.

Anna stod der lutad mot Sven och blickade med tårfylda ögon
upp till honom.

— O, käre Sven, hörde han henne klagande utbrista, jag
känner mig så beklämd, så r^dd och ängslig i dag. Hör bara, så
stormen rasar der ute! Våga dig för ali del inte för långt ut på sjön,
för då händer det bestämdt någon olycka! O, älskade du, tänk på
våra barn och sätt inte öfvermodigt ditt lif på spel i

Mer kunde den utanför stående mannen ej uppfånga, ty i sin

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 07:41:13 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hpcuba/1/0206.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free