- Project Runeberg -  Hjelten på Cuba / Förra delen /
223

(1898-1899) Author: Sten Ulfsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

223

Knappast var det gjordt och följaktligen förbindelsen mellan
vrak och räddningsbåt löst, innan den senare greps af en våg och
slungades ut på sjön.

Jag sjelf satte mig vid styret, under det manskapet med årorna
i hand tog plats på roddbänkarne för att passa på och
handlingskraftigt ingripa, så snart det behöfdes.

Jag blygs ej att erkänna, det jag fällde bittra tårar.

Liksom krigaren älskar sin trogne stridshäst, så älskar äfven
sjömannen det skepp, som burit honom öfver hafvet.

Han är med hela sitt hjärta fäst vid sitt skepp, och det värsta^
som kan hända honom, är, om han måste lemna det fartyg, som så
länge trotsat vind och vågor, med den öfvertygelsen, att det snart
för alltid ryckes ur hans åsyn.

Det v/ar emellertid hög tid, att vi från vraket räddade oss i
båten, som vi gjorde.

Just som vi åter befunno oss uppe på kammen af en våg, sågo
vi3 hurusom vraket kantrade.

Det i detta ögonblick med stor våldsamhet undanträngda och
piskade vattnet stänkte högt i skyn. Det var den sista vemodsfulla
afskedshelsningen, som den sjunkande »Fortuna» sände oss.

I båten yttrades ej ett ord.

Allas ögon fylldes med tårar.

Nu kunde ingen längre tvifla på, att fartyget tillika med den
mycket dyrbara lasten för alltid var räddningslöst förloradt.

Men vi sjelfva voro ännu ingalunda räddade.

Sjön gick ännu alltjämt, åtminstone för vår bräckliga lilla
farkost, högt nog, och i minst en timmes tid sväfvade vi beständigt
i fara, att båten skulle kantra och vi finna en våt graf i vågorna.

Ändtligen blef sjön lugn,

Vi stärkte oss nu med mat och dryck; ty hvem hade väl
dittills haft tid. att tänka på äta och dricka?

Efter intagen måltid hissades ett segel.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 07:41:13 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hpcuba/1/0223.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free