Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
422
— Unge man, nu är det ögonblick kommet, då ni skall utlemnas
till de spanska myndigheterna. Det är för er liktydigt med en grymt
pinsam död, och likväl skulle jag vilja göra allt för att rädda min
landsman; ty ni är svensk. Det är nu hög tid, säg fort ja eller nej I
Den unge mannen var ett par ögonblick villrådig, men sedan
kastade han stolt hufvudet tillbaka och sade klart och bestämdt:
— Nej.
— Det är er dödsdom.
— Nå, så må det då i Guds namn vara detl
— Kostar det då på er så mycket att erkänna, det ni blifvit
tvingad att träda i sjöiöfvarens tjänst? Ert uppträdande om bord
på det eröfrade fartyget, korteligen, allt tyder derpå, och ändå vill
ni inte erkänna det?
— Det är sant, herr kapten, jag kom som kajutvakt om bord
på »Stormfågeln», och det mot min vilja, jag skulle alltså kunna
bekräfta ert antagande, men sedan jag gjort gemensam sak med
5>Stormfågelns» besättning, anser jag det under min värdighet att på
sådant sätt rädda mig ur klämman. Måste jag lida döden, nåväl,
jag underkastar mig då detta öde som en man.
— Men så medgif åtminstone, att ni ångrar er, och att ni vill
välja en bättre lefnadsbana, ifall jag nu lyckas befria er!
— Jag ber er, herr kapten, inte hålla några moralpredikningar
för mig.
— Nåväl, jag har då sagt mitt sista ord i denna angelägenhet
och gjort min skyldighet. Jag kan endast i så fall förklara ert
uppförande, 1 om jag antar möjligheten, det ni funderar på att å nyo
göra gemensam sak med sjöröfvarna för att möjligen sjelf slå er
igenom och på så sätt befria er ur denna er kritiska belägenhet.
Men är det så, då torde ni allt ha missräknat er betydligt.
Den tilltalade ryckte på axlarna.
Kapten Strömvall stod i begrepp att gå, men vände sig vid dörren
ännu en gång om mot den unge mannen och yttrade:
— Det förvånar mig, att ni alltjämt påstår er ha gjort gemensam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
