Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
%
505
TRETTIONIONDE KAPITLET.
Ett fasansfullt slut.
Det var i alla fall klokt handladt af de skeppsbrutne att fort
bryta upp och ge sig i väg, ty det skulle snart visa sig, att doktor
Lehman umgicks med fiendtliga planer rörande dem.
Så snart han fått klart för sig, att de måste vara värnlösa
skeppsbrutne, beslöt han att för alltid helt och hållet oskadliggöra dem,
och härtill ville han betjäna sig af sina svarta bundsförvandter.
— Jag önskar, att storamiralen marscherar i min närhet, sade
den förmente piratchefen. Tillbaka der, gode gubbe, och drif hem
kvinnorna och barnen. Jag har endast användning för tappra, härdade
och bepröfvade män.
— Mäktige kapten, låt mig bringa eldens gud ett offer! Låt
mig anropa stormens gud, att ni må vara hans och vår vän, att ni
städse må hjälpa oss att strida och segra! Håll er skyddande och
beskärmande hand öfver vår fetisch, på det att eldens, stridens, segerns
och luftens store gudar må bistå oss på vårt heliga tåg genom fiendens
eld, genom molnen af hans pilar, genom natt och mörker, genom
klyftor och bränningar!
— Det är bra, gode gubbe! Gå nu hem igen och tag med
dig kvinnorna och barnen!
— Och vi skola åter se ditt ansigte, när du öfver vunnit skeppen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
